You have no idea

what it means to be gifted with Asperger's Syndrom.

Och det jävliga är nog att det har du inte. Om du inte bär på det själv eller ligger nån annanstans på autismspektrat. Det blir bara mer och mer klart för mig att det är så, även om jag liksom inte riktigt fattat allt än som är annorlunda mellan mig och alla andra därute. Jag bara vet att normala människor fungerar annorlunda och att de ofta ser saker väldigt annorlunda än vad jag gör.

Det blev litet extra tydligt nu imorse, faktiskt. Tvungen att skriva ner det för att liksom tänka efter litet. Jobbar på ett jobb där jag förväntas skriva en massa klyftiga saker hela tiden och periodvis kan det liksom bara låsa sig. Så imorse vaknade jag och hade hela huvudet fullkomligt stormande av historier och sammanhang och inspiration för att få ner allting ordentligt. Det bara blev inte riktigt så. Lyckades få ner en av alla dessa tusen prylar ordentligt och hörde sedan av mig till min chef. Hon är inte helt van vid aspies och förstod inte vad jag menade med att jag ville arbeta hemifrån så att mitt flöde inte klipptes av nu när jag väl hade litet inspiration.

Förstås heter det ju att nej, så lätt försvinner ju inte inspiration, så det var väl onödigt att jobba hemifrån just av den anledningen. Och det stämmer ju. För de allra flesta.

Men hur i hela friden kan man förklara en sån sak? Det är ju jättebökigt, faktiskt, att försöka förklara hur allt det där hänger ihop och hur linjära tänken liksom inte blir linjära hos mig och att jag därför inte bara kan plocka upp dem igen om jag blivit avbruten av något annat. Försökte förklara det litet fint i ett sms och tror att det säkert bara blev jättekonstigt. Jag kan ju inte förklara. Ibland upplever jag det som att alla ord jag har lärt mig egentligen bara är halva ord. De räcker liksom inte till att beskriva det jag vill beskriva. Det saknas ett par dimensioner, eller så är språket bara väldigt fattigt.

Men att bara förklara att jag är litet grann en Rain Man på sätt och vis och att man lätt blir luras av att jag kan prata rent, skriva, läsa och klä mig själv funkar kanske inget bra. Så hur i hela friden gör man? Det är verkligen jätteknepigt, det här. Måste nog sätta mig snart och ta en ordentlig prata med folk jag jobbar med och bara försöka förklara hur min värld ser ut och hoppas på att de förstår skillnaderna. Har gjort det litet grann förr, men inser att jag verkligen är litet ovanlig och att det är svårt att hänga med i mina tankar och allting. Och att jag behöver litet extra anpassning för att jag ska funka. Men att jag också kan göra helt otroliga och jättehäftiga prylar om jag bara får chansen.

Det är liksom litet... förvirrande... allting sånt här. Jag vet inte om jag ens själv nånsin kommer förstå bättre, men det känns verkligen just förvirrande.



.

I am very sociable.

Måndagmorgonsfunderingar

Cred to Jack Vettriano

Litet dystert såhär på morgonen. Solen skiner i och för sig. Det ser ut att bli en mycket finare dag än igår, men det fanns en viss charm i regnet och hotet om åska också. Och alla de där hårda vindarna. Det kanske hade passat mitt humör just nu bättre.

Har ju berättat litet grann om att jag har en fin pojkvän. Har jag berättat om att jag dessutom har en rätt så odefinierad relation med C också. En tjej på väg att bli till, eller vad man ska säga. Hon är på väg att utvecklas, sådär en massa år försent. Med litet hjälp från den medicinska industrin. En tjej i transition.

C har en förmåga att älska att retas med mig. Hon ägnar mycket tid, även om hon säkert inte menar det riktigt så, åt att liksom säga en pytteliten del av vad hon vill säga och utelämna en massa annat hon borde säga så att jag får stå och gissa. Nu har hon gjort det igen. Ett mail med fem stycken prickar i. Fem punkter på rad. Antar att det är så att jag borde fatta. Kanske är det någon mystisk signal eller något. Nåt som alla andra vet, men inte jag. Men jag fattar i alla fall inte. Och jag kan inte rikigt lista ut vad det är hon faktiskt vill. Det har jag inte gjort än. Och så går jag och blir stirrig för att jag inte förstår.
Jag är litet aspig på det viset. Litet grann. Eller ganska mycket.

Sedan har en vän hört av sig från förr. Eller, en före detta vän, kanske man kan säga. Som gjorde mig förtvivlat illa för en tid sedan. Hon var som en syster för mig, men skadade mig och gjorde mig väldigt illa. Nu ska hon bli vän med mig på FB igen. Och jag bara vill inte. Det går inte. I alla fall inte just nu. Och det kommer väl att dröja en tid i alla fall. Men hon kommer att försöka tjata ändå. Antar jag. Och det känns inte så strålande superbra just nu. Inte alls, faktiskt.

Så sitter jag då här och fnurlar och funderar över livet. Och sånt ska man inte göra tjugo i sex på morgonen på en måndag. Sånt ska man göra med en massa vänner omkring sig och en massa vin som flödar. Eller någon sen kväll ensam med utsikt över Indiska Oceanen eller något sånt. Det har jag lärt mig från filmerna i alla fall. Och från verkligheten i och för sig.

Längtar tillbaka utomlands. Till Bangkok som nästan blivit mitt nya hemma i perioder. Vore fint att få åka dit en liten stund och släppa allt. Bara köra en ny runda där och inte komma tillbaka till Sverige jättesnart. För att jag älskar Bangkok och för att det är ett hemma så gott som något.

Men just nu... just nu kanske inte Bangkok är det allra bästa heller. Det får nog lugna ner sig litet i det hemmat först. Innan jag hoppar dit igen. Det vore väl kanske litet bra, trots allt. Jag känner verkligen det.

Så jag sitter nog kvar här en stund och funderar och fnurlar litet till. Dags att gå till jobbet snart. Det kanske kan vara litet fint, det också. Man vet ju aldrig. ;-)



.

I am very sociable.