Måndagmorgonsfunderingar

Cred to Jack Vettriano

Litet dystert såhär på morgonen. Solen skiner i och för sig. Det ser ut att bli en mycket finare dag än igår, men det fanns en viss charm i regnet och hotet om åska också. Och alla de där hårda vindarna. Det kanske hade passat mitt humör just nu bättre.

Har ju berättat litet grann om att jag har en fin pojkvän. Har jag berättat om att jag dessutom har en rätt så odefinierad relation med C också. En tjej på väg att bli till, eller vad man ska säga. Hon är på väg att utvecklas, sådär en massa år försent. Med litet hjälp från den medicinska industrin. En tjej i transition.

C har en förmåga att älska att retas med mig. Hon ägnar mycket tid, även om hon säkert inte menar det riktigt så, åt att liksom säga en pytteliten del av vad hon vill säga och utelämna en massa annat hon borde säga så att jag får stå och gissa. Nu har hon gjort det igen. Ett mail med fem stycken prickar i. Fem punkter på rad. Antar att det är så att jag borde fatta. Kanske är det någon mystisk signal eller något. Nåt som alla andra vet, men inte jag. Men jag fattar i alla fall inte. Och jag kan inte rikigt lista ut vad det är hon faktiskt vill. Det har jag inte gjort än. Och så går jag och blir stirrig för att jag inte förstår.
Jag är litet aspig på det viset. Litet grann. Eller ganska mycket.

Sedan har en vän hört av sig från förr. Eller, en före detta vän, kanske man kan säga. Som gjorde mig förtvivlat illa för en tid sedan. Hon var som en syster för mig, men skadade mig och gjorde mig väldigt illa. Nu ska hon bli vän med mig på FB igen. Och jag bara vill inte. Det går inte. I alla fall inte just nu. Och det kommer väl att dröja en tid i alla fall. Men hon kommer att försöka tjata ändå. Antar jag. Och det känns inte så strålande superbra just nu. Inte alls, faktiskt.

Så sitter jag då här och fnurlar och funderar över livet. Och sånt ska man inte göra tjugo i sex på morgonen på en måndag. Sånt ska man göra med en massa vänner omkring sig och en massa vin som flödar. Eller någon sen kväll ensam med utsikt över Indiska Oceanen eller något sånt. Det har jag lärt mig från filmerna i alla fall. Och från verkligheten i och för sig.

Längtar tillbaka utomlands. Till Bangkok som nästan blivit mitt nya hemma i perioder. Vore fint att få åka dit en liten stund och släppa allt. Bara köra en ny runda där och inte komma tillbaka till Sverige jättesnart. För att jag älskar Bangkok och för att det är ett hemma så gott som något.

Men just nu... just nu kanske inte Bangkok är det allra bästa heller. Det får nog lugna ner sig litet i det hemmat först. Innan jag hoppar dit igen. Det vore väl kanske litet bra, trots allt. Jag känner verkligen det.

Så jag sitter nog kvar här en stund och funderar och fnurlar litet till. Dags att gå till jobbet snart. Det kanske kan vara litet fint, det också. Man vet ju aldrig. ;-)



.

I am very sociable.