Som ett rosa rymdskepp

Som ett rosa rymdskepp av molnslöjor dansandes över från den ena sidan till den andra i galaxen Mjölkgatan. Andas. Försöker fånga in en gnutta känsla för mig själv. Det går litet si och så ibland. Bara det där lilla rosa som känns utspätt och ödesmättat andfått. Som om jag skrapats ut över himlen och tunnats ut till den gräns där jag själv känner att jag är på väg att brista. En spökfigur. En dröm. En varelse utan riktigt mål och utan mening. Bortsett från att jag vet precis var den meningen är och hur den ser ut och vart den vill.

Litet så kan man säga att jag känner mig ibland. Det är så mycket som händer just nu. Jag hinner väl kanske inte helt med att andas alla gånger. Inte varva ner. Inte ta de där långa baden. Du vet... lägga sig i ett riktigt jättevarmt skumbad, slänga på litet triphop i högtalarna man dragit in i badrummet och så tända ljusen, släcka lampan och gräva ner sig i någon riktigt halvrisig och megasentimental Anne Rice-roman om deppiga antihjältevampyrer. Det är sånt jag älskar att göra. Det har bara inte blivit av.

Jag älskar att gräva ner mig i min jätteantika gamla datorskärm som jag borde bytt för flera år sedan. Spela riktigt snabba actionspel av olika slag. Allra mest gillar jag fortfarande Unreal Tournament. Kanske mest av dem versionen från 2004. Den är himla cool. Och jag är grymt bra på den dessutom. Jag tror jag kan slå vilken kille som helst i min omgivning nu. Skulle jag spela den mot någon så skulle jag vinna. Det var en stund sen jag hade chansen att verkligen göra det.

Annars? Jag bara längtar tillbaka till livet. Tänk om jag hade möjigheten att flytta ut på landet, en liten stuga nånstans. Min familj, en bula i vädret allra helst. Baka, laga god mat, läsa, pyssla i trädgården och allt vad man nu gör. Och så ha ett helt normalt arbete som inte kräver så många timmar som jag arbetar just nu. De där alldeles för många timmarna. Det vore litet intressant att bara få leva. Jag saknar den möjligheten. Att bara ha ett liv. Jag tror att jag ska försöka ta den chansen ifall den bara dyker upp. Om jag bara alls får möjligheten.

Jag tycker jag har förtjänat det. Det har varit tuffa år hittills. Och på sistone mest stressade år. Och förvirrade år. Men jag är nog alltid litet grann förvirrad ändå. Det kanske man får leva med. Det känns väl mest som att det hör till.


.

I am very sociable.

~~~~Affär~~~~

Jag vill ha en affär. Med livet. Du vet... livet. Naturen, universum, vindarna, vågorna, träden, blommorna, dofterna, tankarna, maten, vinet och all den där brännande ursköna whiskeyn som får mig att knipa med ögonen och snörpa med munnen och direkt vilja ha mer.

Jag vill ha en affär med kärleken, med drömmarna, med hoppet, med tron, med allt vad snygga kläder heter och en mycket mer vältränad kropp än min och med allt det där jag gått och fantiserat om så länge. Drömmar. Liksom. Drömmar.

Jag vill få känna att jag lever. Jag vill få ta mig bort från alla krav och alla måsten och allt jobbet och allt sånt och bara få flyga iväg. Resa iväg. Till livet. Det där riktiga livet, till allt det jag inte vågar tänka och till allt det som hivar min ångest långt, långt bort så att jag slipper den. Jag vill ta semester från mina gråttunga ögon och min känsla av att alltid ha andan i halsen.

Det är så väldigt mycket intryck här. I den här världen. Det är så mycket som jag tänker att jag borde kunna hantera och som jag ändå inte kan hantera. Och jag vill helst bara få ta min semester och fly. Eller flytta. Det går så bra vilket som. Undrar vad som händer ifall jag gör det. Finns det några bra svar på det?

Låt mig bara få flyga iväg. Dit där det inte är lika mycket av alltför mycket. Bara låt mig få flyga...


.

I am very sociable.

C

C hörde av sig nyss ändå. Ett långt mail. Hon är deppig, mår ganska så skit just nu. Verkar inte som om det är jag som gjort något, vilket jag ibland funderar över när jag inte vet. Men det är allmänt jobbigt att vara i världen just nu om man är C. Jag försöker stötta, antar jag. Men får väl hoppas att jag inte stjälper snarare än hjälper.

Det är det där med tunga depressioner. Det är så med sorg. Det är inte så himla lätt att bara svamla något om att allt kommer lösa sig. Det verkar liksom aldrig riktigt duga. Det gjorde det inte för mig heller. En gång i tiden.

Får väl så lov att försöka göra något mer ordentligt. Vet inte riktigt vad. Önskar hon inte satt där så förtvivlat ensam ändå. Men hon gör verkligen inte saker lätt för mig. Hon är väldigt svår att få tag i.


.

I am very sociable.

I all hast mellan spegeln och datorn

Finaste pojken ägnar sig just nu åt att sörja att han är för mycket "all business". Antar att han har rätt på sätt och vis. Men idag har han inga skäl att frukta min förtvivlan över eventuell brist på uppmärksamhet.

Det har varit en väldigt fin kväll, natt och början på morgonen.

Min fina J. Min finaste älskling som jag uppskattar så himla mycket. Om han bara visste. Om han bara visste.


Då skulle han nog blåsas upp alldeles fullkomligt och explodera!

Poff!