Som ett rosa rymdskepp

Som ett rosa rymdskepp av molnslöjor dansandes över från den ena sidan till den andra i galaxen Mjölkgatan. Andas. Försöker fånga in en gnutta känsla för mig själv. Det går litet si och så ibland. Bara det där lilla rosa som känns utspätt och ödesmättat andfått. Som om jag skrapats ut över himlen och tunnats ut till den gräns där jag själv känner att jag är på väg att brista. En spökfigur. En dröm. En varelse utan riktigt mål och utan mening. Bortsett från att jag vet precis var den meningen är och hur den ser ut och vart den vill.

Litet så kan man säga att jag känner mig ibland. Det är så mycket som händer just nu. Jag hinner väl kanske inte helt med att andas alla gånger. Inte varva ner. Inte ta de där långa baden. Du vet... lägga sig i ett riktigt jättevarmt skumbad, slänga på litet triphop i högtalarna man dragit in i badrummet och så tända ljusen, släcka lampan och gräva ner sig i någon riktigt halvrisig och megasentimental Anne Rice-roman om deppiga antihjältevampyrer. Det är sånt jag älskar att göra. Det har bara inte blivit av.

Jag älskar att gräva ner mig i min jätteantika gamla datorskärm som jag borde bytt för flera år sedan. Spela riktigt snabba actionspel av olika slag. Allra mest gillar jag fortfarande Unreal Tournament. Kanske mest av dem versionen från 2004. Den är himla cool. Och jag är grymt bra på den dessutom. Jag tror jag kan slå vilken kille som helst i min omgivning nu. Skulle jag spela den mot någon så skulle jag vinna. Det var en stund sen jag hade chansen att verkligen göra det.

Annars? Jag bara längtar tillbaka till livet. Tänk om jag hade möjigheten att flytta ut på landet, en liten stuga nånstans. Min familj, en bula i vädret allra helst. Baka, laga god mat, läsa, pyssla i trädgården och allt vad man nu gör. Och så ha ett helt normalt arbete som inte kräver så många timmar som jag arbetar just nu. De där alldeles för många timmarna. Det vore litet intressant att bara få leva. Jag saknar den möjligheten. Att bara ha ett liv. Jag tror att jag ska försöka ta den chansen ifall den bara dyker upp. Om jag bara alls får möjligheten.

Jag tycker jag har förtjänat det. Det har varit tuffa år hittills. Och på sistone mest stressade år. Och förvirrade år. Men jag är nog alltid litet grann förvirrad ändå. Det kanske man får leva med. Det känns väl mest som att det hör till.


.

I am very sociable.