Starship of bunnies

rss

2010-06-20

Ida spekulerar och spankulerar

Det har varit litet småstressigt en stund. Jag har jobbat sjukt mycket och haft att göra på miljoner olika vis. Tyvärr har det inneburit att jag inte hunnit vara här och göra alla er gullungar som läser så mycket sällskap. Faktum är att jag inte helt har orkat. Jobbar man för mycket så blir det väl lätt så, antar jag.

Och under tiden har mitt tangentbord gått sönder så att jag inte kunnat göra mellanslag, min datorskärm har halvdött så att det blivit svårt att se och min konstiga telefon har börjat uppföra sig jättekonstigt.

Så nu har jag skaffat mig ett jättecoolt och nästan litet grabbigt tangentbord som jag försöker lära mig använda och som har massor av cool blå bakgrundsbelysning. Perfekt när jag sitter uppe på nätterna och skriver och spelar datorspel och sånt. Jo, jag gör sånt. Jag är väl litet tokig, men kan jag inte sova, så händer det att jag sätter mig och spelar Civ eller Unreal Tournament eller nåt. En gång i tiden var World of Warcraft det enda som gällde.

Nu kan jag göra sånt igen. Och se allting på en jäääättestor ny plattskärm. Ida har gått och blivit modern. Bytt den tio år gamla gigantiskt klumpiga 19-tummaren till en plattskärm som visserligen har ett gigantiskt format (mycket mer än jag tänkt mig, jag är fortfarande i chocktillstånd) som verkligen är hissnande. Och helt plötsligt går det inte bara att se vad som händer på skärmen och vilka bokstäver som står där. Bilderna ser helt sanslöst jättebra ut.

Och så har jag fått mig en alldeles ny Sony Ericsson-telefon. En X10 som verkligen håller på att bli min bästa vän. Jag är jätteimpad av hur mycket smidigare den är än den telefonen jag hade innan. LG är verkligen pinsamma som telefontillverkare. Det vet jag nu.

Nu blev det nästan litet reklam här, men ändå. Jag är i alla fall jätteglad. Det är så mycket positiva vibbar där.

Skönt, eftersom resten av livet varit så otroligt mycket jobb, så mycket stress och så mycket strul. Har ju ett ganska synligt jobb periodvis och nu på sistone har det varit rätt mycket sånt där jobbigt som att synas. När jag själv helst bara velat smita ut i skogen och promenera, ligga på en sandstrand på andra sidan jordklotet eller i värsta fall bara gömma mig under täcket eller närmsta bord och låtsas att jag inte finns.

För ibland bara känner man att det verkligen är så väldigt väldigt dags för semester. Så känner jag just nu.

Och just då tar min man semester och min flickvän drar iväg utan att knappt säga hejdå. Där ser man... Och så står man där utan att kunna göra så himla mycket åt det. Får en veckas semester om tre-fyra veckor eller nåt. Bläh! Hur ska man palla till dess, liksom?

Men det blir nog fint. När väl den här projektanställningen är över i oktober, så ska jag försöka vila litet och ta en paus från allting. Det hoppas jag väl i alla fall. Ska försöka bli litet mindre synlig på ett eller annat vis. Vet inte alls om det går, men jag hoppas väl det i alla fall.

Tänker mer och mer på en liten stuga ute i skogen, min familj omkring mig, storkok, bullbakardagar, bärbuskar i trädgården där man kan plocka solmogna hallon och vinbär och allt det där. Lugnet, avkopplingen.
Jag kanske är litet omodern eller så, men det stressiga storstadslivet med mer än 100 timmars arbetsvecka liksom gör det inte för mig längre. Det är inte så sjukt tändande. Och en gammal överarbetad nucka ska jag inte vara alldeles jättemycket för evigt.


.
I am very sociable.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar