Ida spekulerar och spankulerar

Det har varit litet småstressigt en stund. Jag har jobbat sjukt mycket och haft att göra på miljoner olika vis. Tyvärr har det inneburit att jag inte hunnit vara här och göra alla er gullungar som läser så mycket sällskap. Faktum är att jag inte helt har orkat. Jobbar man för mycket så blir det väl lätt så, antar jag.

Och under tiden har mitt tangentbord gått sönder så att jag inte kunnat göra mellanslag, min datorskärm har halvdött så att det blivit svårt att se och min konstiga telefon har börjat uppföra sig jättekonstigt.

Så nu har jag skaffat mig ett jättecoolt och nästan litet grabbigt tangentbord som jag försöker lära mig använda och som har massor av cool blå bakgrundsbelysning. Perfekt när jag sitter uppe på nätterna och skriver och spelar datorspel och sånt. Jo, jag gör sånt. Jag är väl litet tokig, men kan jag inte sova, så händer det att jag sätter mig och spelar Civ eller Unreal Tournament eller nåt. En gång i tiden var World of Warcraft det enda som gällde.

Nu kan jag göra sånt igen. Och se allting på en jäääättestor ny plattskärm. Ida har gått och blivit modern. Bytt den tio år gamla gigantiskt klumpiga 19-tummaren till en plattskärm som visserligen har ett gigantiskt format (mycket mer än jag tänkt mig, jag är fortfarande i chocktillstånd) som verkligen är hissnande. Och helt plötsligt går det inte bara att se vad som händer på skärmen och vilka bokstäver som står där. Bilderna ser helt sanslöst jättebra ut.

Och så har jag fått mig en alldeles ny Sony Ericsson-telefon. En X10 som verkligen håller på att bli min bästa vän. Jag är jätteimpad av hur mycket smidigare den är än den telefonen jag hade innan. LG är verkligen pinsamma som telefontillverkare. Det vet jag nu.

Nu blev det nästan litet reklam här, men ändå. Jag är i alla fall jätteglad. Det är så mycket positiva vibbar där.

Skönt, eftersom resten av livet varit så otroligt mycket jobb, så mycket stress och så mycket strul. Har ju ett ganska synligt jobb periodvis och nu på sistone har det varit rätt mycket sånt där jobbigt som att synas. När jag själv helst bara velat smita ut i skogen och promenera, ligga på en sandstrand på andra sidan jordklotet eller i värsta fall bara gömma mig under täcket eller närmsta bord och låtsas att jag inte finns.

För ibland bara känner man att det verkligen är så väldigt väldigt dags för semester. Så känner jag just nu.

Och just då tar min man semester och min flickvän drar iväg utan att knappt säga hejdå. Där ser man... Och så står man där utan att kunna göra så himla mycket åt det. Får en veckas semester om tre-fyra veckor eller nåt. Bläh! Hur ska man palla till dess, liksom?

Men det blir nog fint. När väl den här projektanställningen är över i oktober, så ska jag försöka vila litet och ta en paus från allting. Det hoppas jag väl i alla fall. Ska försöka bli litet mindre synlig på ett eller annat vis. Vet inte alls om det går, men jag hoppas väl det i alla fall.

Tänker mer och mer på en liten stuga ute i skogen, min familj omkring mig, storkok, bullbakardagar, bärbuskar i trädgården där man kan plocka solmogna hallon och vinbär och allt det där. Lugnet, avkopplingen.
Jag kanske är litet omodern eller så, men det stressiga storstadslivet med mer än 100 timmars arbetsvecka liksom gör det inte för mig längre. Det är inte så sjukt tändande. Och en gammal överarbetad nucka ska jag inte vara alldeles jättemycket för evigt.


.

I am very sociable.

Som ett rosa rymdskepp

Som ett rosa rymdskepp av molnslöjor dansandes över från den ena sidan till den andra i galaxen Mjölkgatan. Andas. Försöker fånga in en gnutta känsla för mig själv. Det går litet si och så ibland. Bara det där lilla rosa som känns utspätt och ödesmättat andfått. Som om jag skrapats ut över himlen och tunnats ut till den gräns där jag själv känner att jag är på väg att brista. En spökfigur. En dröm. En varelse utan riktigt mål och utan mening. Bortsett från att jag vet precis var den meningen är och hur den ser ut och vart den vill.

Litet så kan man säga att jag känner mig ibland. Det är så mycket som händer just nu. Jag hinner väl kanske inte helt med att andas alla gånger. Inte varva ner. Inte ta de där långa baden. Du vet... lägga sig i ett riktigt jättevarmt skumbad, slänga på litet triphop i högtalarna man dragit in i badrummet och så tända ljusen, släcka lampan och gräva ner sig i någon riktigt halvrisig och megasentimental Anne Rice-roman om deppiga antihjältevampyrer. Det är sånt jag älskar att göra. Det har bara inte blivit av.

Jag älskar att gräva ner mig i min jätteantika gamla datorskärm som jag borde bytt för flera år sedan. Spela riktigt snabba actionspel av olika slag. Allra mest gillar jag fortfarande Unreal Tournament. Kanske mest av dem versionen från 2004. Den är himla cool. Och jag är grymt bra på den dessutom. Jag tror jag kan slå vilken kille som helst i min omgivning nu. Skulle jag spela den mot någon så skulle jag vinna. Det var en stund sen jag hade chansen att verkligen göra det.

Annars? Jag bara längtar tillbaka till livet. Tänk om jag hade möjigheten att flytta ut på landet, en liten stuga nånstans. Min familj, en bula i vädret allra helst. Baka, laga god mat, läsa, pyssla i trädgården och allt vad man nu gör. Och så ha ett helt normalt arbete som inte kräver så många timmar som jag arbetar just nu. De där alldeles för många timmarna. Det vore litet intressant att bara få leva. Jag saknar den möjligheten. Att bara ha ett liv. Jag tror att jag ska försöka ta den chansen ifall den bara dyker upp. Om jag bara alls får möjligheten.

Jag tycker jag har förtjänat det. Det har varit tuffa år hittills. Och på sistone mest stressade år. Och förvirrade år. Men jag är nog alltid litet grann förvirrad ändå. Det kanske man får leva med. Det känns väl mest som att det hör till.


.

I am very sociable.