Det har varit Pride. Det var kul, det var stressigt. Jobbade mest, men faktiskt så att jag fick chansen att hänga där väldigt mycket på Priden. Det var rätt kul, men också väldigt slitigt. Nu är det över.
Jag har varit litet grann borta sista månaderna. Det har varit så himla mycket. Jag har varit och jobbat utomlands litet grann. Det har jag för mig att jag sa förut. Och sen har det varit jättelivat kring en del av det jag gör också, så jag har nästan gått och blivit litet kändis. Inte lilla osynliga jag här på lillabloggen. Utan den där andra, verkliga jag. Eller... jag vet inte. Jag är ju verklig här. Det andra är bara en fasad på något vis. Jag är inte riktigt jag då. Här blir det mer jag. Bortsett från att jag får passa mig för att skriva för mycket. Jag vill inte att alla ska hitta hit och börja läsa här, liksom. Typ.
Nu vill jag helst bara rymma. Det är kul att det jag gör börjar uppmärksammas och att folk har läst och sett en massa om det på sistone. Men jag vill helst inte synas. Vill ju egentligen bara få vara jag. Liksom, på riktigt.
Men i alla fall. Det är verkligen mycket nu. Det är inte konstigt att jag backar och liksom känner att jag fått litet nog.
Att dessutom min man verkligen inte pallar all press heller gör det litet jobbigt. Det taskiga humöret satte mig riktigt i klistret häromdagen. Det var fruktansvärt jobbigt. Och det går inte att diskutera med honom om det heller. Eller med honom överhuvudtaget. Världens filbunke så länge man inte säger emot honom, för då liksom bara lackar han till. Jag vet inte...
Men det tär litet grann. Och C vet jag inte vad jag ska göra med. Jag ger henne sprutor hon måste ta, men hon måste dyka upp då, så att jag kan det. Det gör hon aldrig längre. Hon skiter i att höra av sig, vill inte umgås, vill knappt röra vid mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med allt det. Det är skitjobbigt.
Och så alla dessa andra underbara som jag vill få spendera tid med, lära känna mer och kanske få ihop något tillsammans med. Men det kommer bara aldrig att hända. Tyvärr. Det ser verkligen så ut. Och då känner jag mig ibland ensam.
Poly innebär inte att man alltid är glad, alltid har ett harem omkring sig och alltid bara jublar för precis allting. Det är ibland precis lika jobbigt som att leva polygamt, asexuellt eller bara i allmänhet som singel. Ibland bara räcker det inte till då man är vemodig. Så enkelt är det sällan, att det faktiskt alltid gör det.
Men, under tiden faller regnet, jag är tillbaka på jobbet litet mer ordentligt och nu bara rullar allting på. Skönt. Verkligen skönt. Och samtidigt känner jag att jag behöver en verklig semester. Bokstavligt talat ifrån allting. Det var inte mycket ledigt jag fick i år. Och jag verkligen saknar ledigheten. Att inte behöva jobba på semestern. Att inte vara så påpassad. Att hela tiden synas precis överallt. Jag begär inte att ni ska förstå. Men jag är väldigt motvilligt en ganska välkänd figur. Och det är inte alltid så att det är roligt att vara det. Någon glömde helt enkelt att skicka glamourkitet. Det måste ha fastnat hos Kissie.
Så därför, mitt i allting det här... Jag antar att det inte kan hjälpas.
I can stand the rain...
Det passar mig väldigt bra.
.
I am very sociable.
