Starship of bunnies

rss

2010-08-02

I can stand the rain...

In fact. Det  funkar rätt bra med min allmäna sinnesstämning just nu. Jag är utpumpad. Slut. Färdig. Washed out has been party girl.

Det har varit Pride. Det var kul, det var stressigt. Jobbade mest, men faktiskt så att jag fick chansen att hänga där väldigt mycket på Priden. Det var rätt kul, men också väldigt slitigt. Nu är det över.

 Jag har varit litet grann borta sista månaderna. Det har varit så himla mycket. Jag har varit och jobbat utomlands litet grann. Det har jag för mig att jag sa förut. Och sen har det varit jättelivat kring en del av det jag gör också, så jag har nästan gått och blivit litet kändis. Inte lilla osynliga jag här på lillabloggen. Utan den där andra, verkliga jag. Eller... jag vet inte. Jag är ju verklig här. Det andra är bara en fasad på något vis. Jag är inte riktigt jag då. Här blir det mer jag. Bortsett från att jag får passa mig för att skriva för mycket. Jag vill inte att alla ska hitta hit och börja läsa här, liksom. Typ.

Nu vill jag helst bara rymma. Det är kul att det jag gör börjar uppmärksammas och att folk har läst och sett en massa om det på sistone. Men jag vill helst inte synas. Vill ju egentligen bara få vara jag. Liksom, på riktigt.

Men i alla fall. Det är verkligen mycket nu. Det är inte konstigt att jag backar och liksom känner att jag fått litet nog.

Att dessutom min man verkligen inte pallar all press heller gör det litet jobbigt. Det taskiga humöret satte mig riktigt i klistret häromdagen. Det var fruktansvärt jobbigt. Och det går inte att diskutera med honom om det heller. Eller med honom överhuvudtaget. Världens filbunke så länge man inte säger emot honom, för då liksom bara lackar han till. Jag vet inte...

Men det tär litet grann. Och C vet jag inte vad jag ska göra med. Jag ger henne sprutor hon måste ta, men hon måste dyka upp då, så att jag kan det. Det gör hon aldrig längre. Hon skiter i att höra av sig, vill inte umgås, vill knappt röra vid mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med allt det. Det är skitjobbigt.

Och så alla dessa andra underbara som jag vill få spendera tid med, lära känna mer och kanske få ihop något tillsammans med. Men det kommer bara aldrig att hända. Tyvärr. Det ser verkligen så ut. Och då känner jag mig ibland ensam.

Poly innebär inte att man alltid är glad, alltid har ett harem omkring sig och alltid bara jublar för precis allting. Det är ibland precis lika jobbigt som att leva polygamt, asexuellt eller bara i allmänhet som singel. Ibland bara räcker det inte till då man är vemodig. Så enkelt är det sällan, att det faktiskt alltid gör det.

Men, under tiden faller regnet, jag är tillbaka på jobbet litet mer ordentligt och nu bara rullar allting på. Skönt. Verkligen skönt. Och samtidigt känner jag att jag behöver en verklig semester. Bokstavligt talat ifrån allting. Det var inte mycket ledigt jag fick i år. Och jag verkligen saknar ledigheten. Att inte behöva jobba på semestern. Att inte vara så påpassad. Att hela tiden synas precis överallt. Jag begär inte att ni ska förstå. Men jag är väldigt motvilligt en ganska välkänd figur. Och det är inte alltid så att det är roligt att vara det. Någon glömde helt enkelt att skicka glamourkitet. Det måste ha fastnat hos Kissie.

Så därför, mitt i allting det här... Jag antar att det inte kan hjälpas.

I can stand the rain...

Det passar mig väldigt bra.
.
I am very sociable.

2010-06-21

See good in bad, very good thing

Det är en sån där dag idag då jag borde ha ägnat tid åt en kampanj som kollegorna är involverade i. Men jag kommer inte hinna det. Sitter inne och skriver och försöker få ordning på alla mail och allting.

Varför lät beskrivningen "Business Woman" så mycket bättre på pappret i förväg än det gör när man väl sitter med laptopen på kontoret och längtar efter ombyte i arbetet redan på måndagen? =P

Men å andra sidan är det rätt så mulet och kyligt över Stockholm idag. Så kanske ska jag vara glad över att jag inte behöver springa ute och frysa. Så roligt är nog inte det.

Där ser ni... Känner mig som en fortune cookie. See good in bad, very good thing.

.
I am very sociable.

Hård morgon

Hård morgon idag. Så himla trött. Sovit för dåligt igen. Legat uppe och saknat sällskap inatt. Kikat på dokumentärer och vridit ryggen halvt ur led. Känns som om benen har slingrat sig om varann som en gummisnodd, så mycket som jag snurrade runt och försökte sova inatt. Och så jobbar jag från nio till sju idag. Lång dag. Veckan ser väl rätt mycket sån ut. Så himla avundsjuk på pojken som inte har något sånt alls att tänka på. Han är ju ledig nu. Fyra veckors semester. Jag är alldeles jätteavundsjuk på honom just nu.




Ska dra iväg till jobbet nu. Hann inte med rätt buss. Hoppas de inte blir ledsna på mig om jag kommer någon minut sent idag. Det har varit en alldeles för trött morgon idag. Gud, vad jag längtar efter ledigt. Tror att jag åker bort då. Stänger av telefoner och datorer och allt och bara stänger av. Låter urskönt. Visst gör det?




.
I am very sociable.

Ta ingen skit!

Det där med att ha ett ganska synligt jobb leder förstås till en massa dumheter ibland också. Det har varit rätt mycket skit på det planet på sistone och jag måste erkänna att jag inte riktigt vill fortsätta längre. Har en projektanställning till oktober. Inte alls sugen på att fortsätta ens i branschen efteråt. Nu får det liksom räcka.

Tror att jag kommer börja fundera mer aktivt nu på vad jag egentligen vill. Vad jag egentligen vill göra. Vad jag tror på och vad jag kan stå för. Jag kan inte stå för en hel bransch av femåringar. Helt enkelt. Det räcker.

Tror att det får bli något annat från oktober och framåt. Jag har bara verkligen ingen som helst aning om vad.


.
I am very sociable.

Helt ok kväll

En helt ok kväll med vännen. Hon är inte den som lagar mat så ofta, så det var rätt mycket så att jag blev imponerad när hon faktiskt gjort det. Gott var det också.

Blev inte så mycket fragglar, för den gamla tv'n var gnällig. Vi fixade en del nätprylar och hon fick leka med min nya telefon litet. Annars mest tjejsnack och vräka ur sig om sista tiden. Allt sånt. Finhet, helt enkelt. Tjejkvällar har jag haft väldigt mycket för litet av på sista tiden.

Var förresten hemma hos gamla gymnasievännen Nina i helgen också. Och träffade hennes kille för första gången. Nyinflyttat var det, så det var bjudning och massor med nytt kul folk som jag inte kände sedan tidigare. Vännen Ellie som jag inte träffat irl sedan gymnasiet överhuvudtaget var där en stund också. Ascoolt! Så mycket finare att träffa folk irl och inte bara på typ Facebook. Var riktigt nervöst, med tanke på att vi inte setts på tio år, men saker är inte så sjukt annorlunda ändå nu mot hur det var då. Blev glad. Fina återseenden.

Vill ha mer liv. Vill ha fler såna kvällar. Vill ha mer tid och mer sånt där bra och kul som händer i mitt liv.

Underbara människor, helt enkelt. Tycker om.


.
I am very sociable.

2010-06-20

Blow it into the doll!

Näe.... jag måste nog faktiskt få ur mig det. Får göra som man gjorde på dagis. Blåsa ner det onda i en liten burk och sen försluta och så är det borta sen.

Vill bara få ur mig för att jag blir så arg och ledsen och besviken. Attackerad igen av ett av de där flamande monstrena som det finns så många av inom alla konstiga sammanhang. Antar att aktivism, politik, medier, communities och allt sånt alltid är fullt av såna här monster. Men den förföljelsen jag varit utsatt för i flera år börjar bli jäkligt jobbig nu. En snubbe som verkligen borde ge fan i mig och faktiskt inte har någon som helst anledning, annat än att han är jäkligt jobbig och har fått för sig att hata mig för att jag inte alltid tycker likadant och för att jag inte alltid gör likadant. Och dessutom röstar på ett annat parti.

Folk kan vara så jävla trångsynta ibland. Jag blir bara trött. Vill att människor ska hålla ihop och försöka göra saker bra tillsammans och för varann. Men det är tydligen ursvårt. Jag blir så trött. Jag blir så trött!

Så! Har jag fått ur mig allt nu? Jag vet inte. Men jag vill. Det får vara önskat bort nu. Nu skiter jag i det här och sticker iväg till den litet försenade kvällen med vännen L.



.
I am very sociable.

Riktiga tjejer med riktiga kroppar

Bara för att det är så jäkla skönt att se riktiga tjejer med riktiga kroppar ibland. Det är knappast första artikeln och knappast sista. Och tack och lov inte sista gången ett gäng kvinnor är stolta och starka nog att visa att de är människor och inte plastbitar. Skönt!

Och vad vackra de är... Vill också vara så vacker. Men ägnar mest min tid åt att försöka bli en plastbit, förstås.



Go, girls! You give me hope!


.
I am very sociable.

Waltzing Matilda

And the band played Waltzing Matilda


When I was a young man I carried my pack
And I lived the free life of a rover
From the Murrays green basin to the dusty outback
I waltzed my Matilda all over
Then in nineteen fifteen my country said Son
It's time to stop rambling 'cause there's work to be 
Done
So they gave me a tin hat and they gave me a gun
And they sent me away to the war
And the band played Waltzing Matilda
As we sailed away from the quay
And amidst all the tears and the shouts and the 
Cheers
We sailed off to Gallipoli

How well I remember that terrible day
the blood stained the sand and the water
And how in that hell that they called Suvla Bay
We were butchered like lambs at the slaughter
Johnny Turk he was ready, he primed himself well
He us with bullets, he rained us with 
Shells
And in five minutes flat he'd blown us all to hell
Nearly blew us right back to Australia
But the band played Waltzing Matilda
As we stopped to bury our slain
And we buried ours and the Turks buried theirs
Then started all over again

Now those 
In mad world of blood, death and fire
And for weeks I kept myself alive

Then a big Turkish shell knocked me arse over tit
And when I woke up in my hospital bed
And saw what it had done, I wished I was 
Dead
Never knew there were worse things than dying
no more I'll go waltzing Matilda
the green far and near
For to hump tent and pegs, a man needs two legs
No more waltzing Matilda for me

So they collected the cripples, the wounded 
Maimed
And they shipped us back home to Australia
, the blind insane
Those proud wounded heroes of Suvla
And as our ship pulled into Circular Quay
I looked at the place where legs used to be
And thank Christ there was nobody waiting for me
To grieve and to mourn and to pity
And the band played Waltzing Matilda
As they carried us down the gangway
But nobody cheered, they just stood and stared
turned all their faces away

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
my old comrades, how proudly they march
Reliving dreams of past glory

The forgotten heroes a forgotten war
And the young people ask , "What are they 
Marching for?"
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

Waltzing Matilda, Waltzing Matilda
Who'll a-waltzing Matilda with me?






Älska The Pogues, liksom!


Ge mig en stout och en jävla massa Shane vid mikrofonen any day. Hur ska man annars kunna leva?


Och utanför skiner solen och det känns som om det skulle regna snart. Mystiskt jäkla väder är det. Vet inte varför. Är det inte bara det som kallas för sommar?


Har inte helt lyckats komma iväg än. Men jag jobbar på det. Mellan bloggposterna och allt. 


And the band played Waltzing Matilda.......


.
I am very sociable.

Girls night in

Beställt litet kläder nu. Inte så himla mycket att skryta med. Två par byxor. Två toppar. Alltid något. Behövde uppgradera inför sommaren litet grann.

Har haft en kjolperiod nu, men tycker det är för jobbigt med alla strumpbyxor som hela tiden går sönder och maskar sig. Kan vara skönt att liksom inte behöva bry mig sådär fasligt mycket ibland. Bara dra på sig byxorna och dra ut på stan. Typ så.

Ska dra iväg till supercoola vännen Linnéa. Vi kör race då och då och kikar på gamla avsnitt av Fragglarna. Jodå, det är sant! Vi gör sånt. Godis, pizza, mys, kramar, fragglar och bara koppla av. Vi jobbar bägge två lika mycket. Men vänner som Linnéa är obetalbara. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Kommer bli grymt skojigt.

Pojken hörde just av sig. Han har precis fått sitt nya simkort till sin nya X10-telefon också. Vi är såna parlivsloosers! Köper likadana telefoner! =O)

Å andra sidan kanske det är bättre än att exempelvis ha en flickvän som inte vill binda sig, inte vill ha närhet och som bara drar iväg nästan utan ett ord för jämnan. Känner mig måttligt populär och önskvärd där. Buhuu!

Men just nu har jag kastat ut honom, mannen också, i och för sig. Alldeles ensam för första gången på veckor. För att få ta mig ett bad, leka litet på egen hand och bara få litet strosa-runt-i-lägenheten-själv-tid. Får väl ses imorgon eller om ett par dagar eller så. Men nu är det tjejkväll som gäller.

Finhet.

Och från högtalarna sjunger Tori Amos 'Somewhere Over the Rainbow'.

.
I am very sociable.

Ida spekulerar och spankulerar

Det har varit litet småstressigt en stund. Jag har jobbat sjukt mycket och haft att göra på miljoner olika vis. Tyvärr har det inneburit att jag inte hunnit vara här och göra alla er gullungar som läser så mycket sällskap. Faktum är att jag inte helt har orkat. Jobbar man för mycket så blir det väl lätt så, antar jag.

Och under tiden har mitt tangentbord gått sönder så att jag inte kunnat göra mellanslag, min datorskärm har halvdött så att det blivit svårt att se och min konstiga telefon har börjat uppföra sig jättekonstigt.

Så nu har jag skaffat mig ett jättecoolt och nästan litet grabbigt tangentbord som jag försöker lära mig använda och som har massor av cool blå bakgrundsbelysning. Perfekt när jag sitter uppe på nätterna och skriver och spelar datorspel och sånt. Jo, jag gör sånt. Jag är väl litet tokig, men kan jag inte sova, så händer det att jag sätter mig och spelar Civ eller Unreal Tournament eller nåt. En gång i tiden var World of Warcraft det enda som gällde.

Nu kan jag göra sånt igen. Och se allting på en jäääättestor ny plattskärm. Ida har gått och blivit modern. Bytt den tio år gamla gigantiskt klumpiga 19-tummaren till en plattskärm som visserligen har ett gigantiskt format (mycket mer än jag tänkt mig, jag är fortfarande i chocktillstånd) som verkligen är hissnande. Och helt plötsligt går det inte bara att se vad som händer på skärmen och vilka bokstäver som står där. Bilderna ser helt sanslöst jättebra ut.

Och så har jag fått mig en alldeles ny Sony Ericsson-telefon. En X10 som verkligen håller på att bli min bästa vän. Jag är jätteimpad av hur mycket smidigare den är än den telefonen jag hade innan. LG är verkligen pinsamma som telefontillverkare. Det vet jag nu.

Nu blev det nästan litet reklam här, men ändå. Jag är i alla fall jätteglad. Det är så mycket positiva vibbar där.

Skönt, eftersom resten av livet varit så otroligt mycket jobb, så mycket stress och så mycket strul. Har ju ett ganska synligt jobb periodvis och nu på sistone har det varit rätt mycket sånt där jobbigt som att synas. När jag själv helst bara velat smita ut i skogen och promenera, ligga på en sandstrand på andra sidan jordklotet eller i värsta fall bara gömma mig under täcket eller närmsta bord och låtsas att jag inte finns.

För ibland bara känner man att det verkligen är så väldigt väldigt dags för semester. Så känner jag just nu.

Och just då tar min man semester och min flickvän drar iväg utan att knappt säga hejdå. Där ser man... Och så står man där utan att kunna göra så himla mycket åt det. Får en veckas semester om tre-fyra veckor eller nåt. Bläh! Hur ska man palla till dess, liksom?

Men det blir nog fint. När väl den här projektanställningen är över i oktober, så ska jag försöka vila litet och ta en paus från allting. Det hoppas jag väl i alla fall. Ska försöka bli litet mindre synlig på ett eller annat vis. Vet inte alls om det går, men jag hoppas väl det i alla fall.

Tänker mer och mer på en liten stuga ute i skogen, min familj omkring mig, storkok, bullbakardagar, bärbuskar i trädgården där man kan plocka solmogna hallon och vinbär och allt det där. Lugnet, avkopplingen.
Jag kanske är litet omodern eller så, men det stressiga storstadslivet med mer än 100 timmars arbetsvecka liksom gör det inte för mig längre. Det är inte så sjukt tändande. Och en gammal överarbetad nucka ska jag inte vara alldeles jättemycket för evigt.


.
I am very sociable.