Amanda gillar den visst också. Bra ju.
.
I am very sociable.
2010-05-29
2010-05-28
Såhär ska man inte börja en ny blogg
Ok. Såhär ska man inte börja en ny blogg, men jag får väl så lov. Lovade mig själv att jag skulle börja ta tag i mitt liv och hitta tillbaka till någon sorts privat sfär som jag kanske inte haft på ett tag. Det har varit mycket jobb och en hel del sånt där som innebär att träffa människor tjugofyra timmar om dygnet. Det har varit extremt långa arbetsdagar, väldigt mycket jobb, för litet betalt för de väldigt många timmarna för att jag är för dålig på att ta betalt, för många möten, för många åtaganden. Och tillslut så håller det bara inte.
I fredags rasade jag samman och bara bröt ihop inne i stan. Det måste ha varit i fredags. Men jag minns inte helt. Det är litet upp och ner med tidsuppfattningen just nu. Och igår totalrasade jag. Bara grät och grät hysteriskt. Föll in i väggen totalt. Det var inte något jag hade hoppats skulle hända, men jag var dum nog att inte lyssna på signalerna. Och vad händer nu? Vad gör jag nu?
Ångest, trötthet, utmattning. Sånt. Jag orkar liksom inte mer nu. Kan inte. Vill inte. Grejar det bara inte.
Rensar ur kalendern, men känner ändå smärtan i bröstet, ångesten i magen, paniken i huvudet och rastlösheten i armar och ben. Och så den totala orkeslösheten och villrådigheten. Inför precis allting.
Hur gör man för att hantera väggen då den kommer alltför nära? Jag bara undrar.
.
I fredags rasade jag samman och bara bröt ihop inne i stan. Det måste ha varit i fredags. Men jag minns inte helt. Det är litet upp och ner med tidsuppfattningen just nu. Och igår totalrasade jag. Bara grät och grät hysteriskt. Föll in i väggen totalt. Det var inte något jag hade hoppats skulle hända, men jag var dum nog att inte lyssna på signalerna. Och vad händer nu? Vad gör jag nu?
Ångest, trötthet, utmattning. Sånt. Jag orkar liksom inte mer nu. Kan inte. Vill inte. Grejar det bara inte.
Rensar ur kalendern, men känner ändå smärtan i bröstet, ångesten i magen, paniken i huvudet och rastlösheten i armar och ben. Och så den totala orkeslösheten och villrådigheten. Inför precis allting.
Hur gör man för att hantera väggen då den kommer alltför nära? Jag bara undrar.
.
I am very sociable.
2010-05-27
You have no idea
what it means to be gifted with Asperger's Syndrom.
Och det jävliga är nog att det har du inte. Om du inte bär på det själv eller ligger nån annanstans på autismspektrat. Det blir bara mer och mer klart för mig att det är så, även om jag liksom inte riktigt fattat allt än som är annorlunda mellan mig och alla andra därute. Jag bara vet att normala människor fungerar annorlunda och att de ofta ser saker väldigt annorlunda än vad jag gör.
Det blev litet extra tydligt nu imorse, faktiskt. Tvungen att skriva ner det för att liksom tänka efter litet. Jobbar på ett jobb där jag förväntas skriva en massa klyftiga saker hela tiden och periodvis kan det liksom bara låsa sig. Så imorse vaknade jag och hade hela huvudet fullkomligt stormande av historier och sammanhang och inspiration för att få ner allting ordentligt. Det bara blev inte riktigt så. Lyckades få ner en av alla dessa tusen prylar ordentligt och hörde sedan av mig till min chef. Hon är inte helt van vid aspies och förstod inte vad jag menade med att jag ville arbeta hemifrån så att mitt flöde inte klipptes av nu när jag väl hade litet inspiration.
Förstås heter det ju att nej, så lätt försvinner ju inte inspiration, så det var väl onödigt att jobba hemifrån just av den anledningen. Och det stämmer ju. För de allra flesta.
Men hur i hela friden kan man förklara en sån sak? Det är ju jättebökigt, faktiskt, att försöka förklara hur allt det där hänger ihop och hur linjära tänken liksom inte blir linjära hos mig och att jag därför inte bara kan plocka upp dem igen om jag blivit avbruten av något annat. Försökte förklara det litet fint i ett sms och tror att det säkert bara blev jättekonstigt. Jag kan ju inte förklara. Ibland upplever jag det som att alla ord jag har lärt mig egentligen bara är halva ord. De räcker liksom inte till att beskriva det jag vill beskriva. Det saknas ett par dimensioner, eller så är språket bara väldigt fattigt.
Men att bara förklara att jag är litet grann en Rain Man på sätt och vis och att man lätt blir luras av att jag kan prata rent, skriva, läsa och klä mig själv funkar kanske inget bra. Så hur i hela friden gör man? Det är verkligen jätteknepigt, det här. Måste nog sätta mig snart och ta en ordentlig prata med folk jag jobbar med och bara försöka förklara hur min värld ser ut och hoppas på att de förstår skillnaderna. Har gjort det litet grann förr, men inser att jag verkligen är litet ovanlig och att det är svårt att hänga med i mina tankar och allting. Och att jag behöver litet extra anpassning för att jag ska funka. Men att jag också kan göra helt otroliga och jättehäftiga prylar om jag bara får chansen.
Det är liksom litet... förvirrande... allting sånt här. Jag vet inte om jag ens själv nånsin kommer förstå bättre, men det känns verkligen just förvirrande.
.
Och det jävliga är nog att det har du inte. Om du inte bär på det själv eller ligger nån annanstans på autismspektrat. Det blir bara mer och mer klart för mig att det är så, även om jag liksom inte riktigt fattat allt än som är annorlunda mellan mig och alla andra därute. Jag bara vet att normala människor fungerar annorlunda och att de ofta ser saker väldigt annorlunda än vad jag gör.
Det blev litet extra tydligt nu imorse, faktiskt. Tvungen att skriva ner det för att liksom tänka efter litet. Jobbar på ett jobb där jag förväntas skriva en massa klyftiga saker hela tiden och periodvis kan det liksom bara låsa sig. Så imorse vaknade jag och hade hela huvudet fullkomligt stormande av historier och sammanhang och inspiration för att få ner allting ordentligt. Det bara blev inte riktigt så. Lyckades få ner en av alla dessa tusen prylar ordentligt och hörde sedan av mig till min chef. Hon är inte helt van vid aspies och förstod inte vad jag menade med att jag ville arbeta hemifrån så att mitt flöde inte klipptes av nu när jag väl hade litet inspiration.
Förstås heter det ju att nej, så lätt försvinner ju inte inspiration, så det var väl onödigt att jobba hemifrån just av den anledningen. Och det stämmer ju. För de allra flesta.
Men hur i hela friden kan man förklara en sån sak? Det är ju jättebökigt, faktiskt, att försöka förklara hur allt det där hänger ihop och hur linjära tänken liksom inte blir linjära hos mig och att jag därför inte bara kan plocka upp dem igen om jag blivit avbruten av något annat. Försökte förklara det litet fint i ett sms och tror att det säkert bara blev jättekonstigt. Jag kan ju inte förklara. Ibland upplever jag det som att alla ord jag har lärt mig egentligen bara är halva ord. De räcker liksom inte till att beskriva det jag vill beskriva. Det saknas ett par dimensioner, eller så är språket bara väldigt fattigt.
Men att bara förklara att jag är litet grann en Rain Man på sätt och vis och att man lätt blir luras av att jag kan prata rent, skriva, läsa och klä mig själv funkar kanske inget bra. Så hur i hela friden gör man? Det är verkligen jätteknepigt, det här. Måste nog sätta mig snart och ta en ordentlig prata med folk jag jobbar med och bara försöka förklara hur min värld ser ut och hoppas på att de förstår skillnaderna. Har gjort det litet grann förr, men inser att jag verkligen är litet ovanlig och att det är svårt att hänga med i mina tankar och allting. Och att jag behöver litet extra anpassning för att jag ska funka. Men att jag också kan göra helt otroliga och jättehäftiga prylar om jag bara får chansen.
Det är liksom litet... förvirrande... allting sånt här. Jag vet inte om jag ens själv nånsin kommer förstå bättre, men det känns verkligen just förvirrande.
.
I am very sociable.
2010-05-24
~~~~Affär~~~~
Jag vill ha en affär. Med livet. Du vet... livet. Naturen, universum, vindarna, vågorna, träden, blommorna, dofterna, tankarna, maten, vinet och all den där brännande ursköna whiskeyn som får mig att knipa med ögonen och snörpa med munnen och direkt vilja ha mer.
Jag vill ha en affär med kärleken, med drömmarna, med hoppet, med tron, med allt vad snygga kläder heter och en mycket mer vältränad kropp än min och med allt det där jag gått och fantiserat om så länge. Drömmar. Liksom. Drömmar.
Jag vill få känna att jag lever. Jag vill få ta mig bort från alla krav och alla måsten och allt jobbet och allt sånt och bara få flyga iväg. Resa iväg. Till livet. Det där riktiga livet, till allt det jag inte vågar tänka och till allt det som hivar min ångest långt, långt bort så att jag slipper den. Jag vill ta semester från mina gråttunga ögon och min känsla av att alltid ha andan i halsen.
Det är så väldigt mycket intryck här. I den här världen. Det är så mycket som jag tänker att jag borde kunna hantera och som jag ändå inte kan hantera. Och jag vill helst bara få ta min semester och fly. Eller flytta. Det går så bra vilket som. Undrar vad som händer ifall jag gör det. Finns det några bra svar på det?
Låt mig bara få flyga iväg. Dit där det inte är lika mycket av alltför mycket. Bara låt mig få flyga...
.
Jag vill ha en affär med kärleken, med drömmarna, med hoppet, med tron, med allt vad snygga kläder heter och en mycket mer vältränad kropp än min och med allt det där jag gått och fantiserat om så länge. Drömmar. Liksom. Drömmar.
Jag vill få känna att jag lever. Jag vill få ta mig bort från alla krav och alla måsten och allt jobbet och allt sånt och bara få flyga iväg. Resa iväg. Till livet. Det där riktiga livet, till allt det jag inte vågar tänka och till allt det som hivar min ångest långt, långt bort så att jag slipper den. Jag vill ta semester från mina gråttunga ögon och min känsla av att alltid ha andan i halsen.
Det är så väldigt mycket intryck här. I den här världen. Det är så mycket som jag tänker att jag borde kunna hantera och som jag ändå inte kan hantera. Och jag vill helst bara få ta min semester och fly. Eller flytta. Det går så bra vilket som. Undrar vad som händer ifall jag gör det. Finns det några bra svar på det?
Låt mig bara få flyga iväg. Dit där det inte är lika mycket av alltför mycket. Bara låt mig få flyga...
.
I am very sociable.
Taggar och sprutor och flickor
Gah! Att det ska vara så frustrerande att lägga till en massa gadgets hela tiden. Det borde vara enklare vid det här laget att trycka in en massa code tags precis överallt. Men nu är i alla fall det mesta fixat. Skitbra, även om det förstås alltid ser för jävligt ut. Det ska vara estetiskt och rent. Har ingen sagt det till snubbarna och snubbinnorna och henisarna som gör allt sånt? Jag förstår inte att det ska vara så krångligt.
Tycker allt är krångligt. Folk ska vara så märkvärdiga då de gör saker hela tiden. Aldrig sådär att det är raka puckar, inte. Antar att det är jag som är fånig. Eller inte fattar mig på saker igen. Men jag tycker faktiskt att de krånglar mer än nödvändigt.
Nu är det i alla fall gjort.
Och solen skiner ute. Det är fortfarande kallt. Det är inte rättvist. Skiner solen, så ska det vara varmt ute. Det har jag bestämt för mig.
Om en liten stund kommer C över i alla fall. Roar mig väl litet. Hoppas jag. Fick tag i'na till sist. Det är bra.
Ska ta spruta ikväll. Sticka mig litet. Vi behöver inte gå in på det just nu. Vi kan väl bara enas om att säga "Aj!".
.
Tycker allt är krångligt. Folk ska vara så märkvärdiga då de gör saker hela tiden. Aldrig sådär att det är raka puckar, inte. Antar att det är jag som är fånig. Eller inte fattar mig på saker igen. Men jag tycker faktiskt att de krånglar mer än nödvändigt.
Nu är det i alla fall gjort.
Och solen skiner ute. Det är fortfarande kallt. Det är inte rättvist. Skiner solen, så ska det vara varmt ute. Det har jag bestämt för mig.
Om en liten stund kommer C över i alla fall. Roar mig väl litet. Hoppas jag. Fick tag i'na till sist. Det är bra.
Ska ta spruta ikväll. Sticka mig litet. Vi behöver inte gå in på det just nu. Vi kan väl bara enas om att säga "Aj!".
.
I am very sociable.
C
C hörde av sig nyss ändå. Ett långt mail. Hon är deppig, mår ganska så skit just nu. Verkar inte som om det är jag som gjort något, vilket jag ibland funderar över när jag inte vet. Men det är allmänt jobbigt att vara i världen just nu om man är C. Jag försöker stötta, antar jag. Men får väl hoppas att jag inte stjälper snarare än hjälper.
Det är det där med tunga depressioner. Det är så med sorg. Det är inte så himla lätt att bara svamla något om att allt kommer lösa sig. Det verkar liksom aldrig riktigt duga. Det gjorde det inte för mig heller. En gång i tiden.
Får väl så lov att försöka göra något mer ordentligt. Vet inte riktigt vad. Önskar hon inte satt där så förtvivlat ensam ändå. Men hon gör verkligen inte saker lätt för mig. Hon är väldigt svår att få tag i.
.
Det är det där med tunga depressioner. Det är så med sorg. Det är inte så himla lätt att bara svamla något om att allt kommer lösa sig. Det verkar liksom aldrig riktigt duga. Det gjorde det inte för mig heller. En gång i tiden.
Får väl så lov att försöka göra något mer ordentligt. Vet inte riktigt vad. Önskar hon inte satt där så förtvivlat ensam ändå. Men hon gör verkligen inte saker lätt för mig. Hon är väldigt svår att få tag i.
.
I am very sociable.
Måndagmorgonsfunderingar
Cred to Jack Vettriano
Litet dystert såhär på morgonen. Solen skiner i och för sig. Det ser ut att bli en mycket finare dag än igår, men det fanns en viss charm i regnet och hotet om åska också. Och alla de där hårda vindarna. Det kanske hade passat mitt humör just nu bättre.
Har ju berättat litet grann om att jag har en fin pojkvän. Har jag berättat om att jag dessutom har en rätt så odefinierad relation med C också. En tjej på väg att bli till, eller vad man ska säga. Hon är på väg att utvecklas, sådär en massa år försent. Med litet hjälp från den medicinska industrin. En tjej i transition.
C har en förmåga att älska att retas med mig. Hon ägnar mycket tid, även om hon säkert inte menar det riktigt så, åt att liksom säga en pytteliten del av vad hon vill säga och utelämna en massa annat hon borde säga så att jag får stå och gissa. Nu har hon gjort det igen. Ett mail med fem stycken prickar i. Fem punkter på rad. Antar att det är så att jag borde fatta. Kanske är det någon mystisk signal eller något. Nåt som alla andra vet, men inte jag. Men jag fattar i alla fall inte. Och jag kan inte rikigt lista ut vad det är hon faktiskt vill. Det har jag inte gjort än. Och så går jag och blir stirrig för att jag inte förstår.
Jag är litet aspig på det viset. Litet grann. Eller ganska mycket.
Sedan har en vän hört av sig från förr. Eller, en före detta vän, kanske man kan säga. Som gjorde mig förtvivlat illa för en tid sedan. Hon var som en syster för mig, men skadade mig och gjorde mig väldigt illa. Nu ska hon bli vän med mig på FB igen. Och jag bara vill inte. Det går inte. I alla fall inte just nu. Och det kommer väl att dröja en tid i alla fall. Men hon kommer att försöka tjata ändå. Antar jag. Och det känns inte så strålande superbra just nu. Inte alls, faktiskt.
Så sitter jag då här och fnurlar och funderar över livet. Och sånt ska man inte göra tjugo i sex på morgonen på en måndag. Sånt ska man göra med en massa vänner omkring sig och en massa vin som flödar. Eller någon sen kväll ensam med utsikt över Indiska Oceanen eller något sånt. Det har jag lärt mig från filmerna i alla fall. Och från verkligheten i och för sig.
Längtar tillbaka utomlands. Till Bangkok som nästan blivit mitt nya hemma i perioder. Vore fint att få åka dit en liten stund och släppa allt. Bara köra en ny runda där och inte komma tillbaka till Sverige jättesnart. För att jag älskar Bangkok och för att det är ett hemma så gott som något.
Men just nu... just nu kanske inte Bangkok är det allra bästa heller. Det får nog lugna ner sig litet i det hemmat först. Innan jag hoppar dit igen. Det vore väl kanske litet bra, trots allt. Jag känner verkligen det.
Så jag sitter nog kvar här en stund och funderar och fnurlar litet till. Dags att gå till jobbet snart. Det kanske kan vara litet fint, det också. Man vet ju aldrig. ;-)
.
I am very sociable.
2010-05-23
Hett tips
Ett hett tips är att inte bränna nakna bröst på väldigt varma pyrexformar med potatisgratänger i. Det gör fruktansvärt ont och kan sluta med att man får vätskefyllda blåsor istället för bröstvårtor en tid framöver.
Så... don't try this at home. Det funkar verkligen inget bra alls. Bara så ni vet.
(Aj!)
.
Så... don't try this at home. Det funkar verkligen inget bra alls. Bara så ni vet.
(Aj!)
.
I am very sociable.
Pluto - igen
Det var visst fler som skrev om den idag. Cool låt. Pojken gillade den väl litet si och sådär. Litet för tungt för honom. ^^
Men jag gillar den. Det har jag alltid gjort. Amy verkar gilla den också. Kewlness.
.
Men jag gillar den. Det har jag alltid gjort. Amy verkar gilla den också. Kewlness.
.
I am very sociable.
Pluto
Excuse me
But I just have to
Explode
Explode this body
Off me
I'll be brand new
Brand new tomorrow
A little bit tired
But brand new
- Björk
Det vet inte många av er. Men jag brukade kallas för Pluto då jag var liten. Det är sant. Mamma brukade kalla mig för Pluto. Eller grodan. Jag låg och sov på mage rätt ofta och såg väldigt mycket ut som en groda. Kanske gör jag det fortfarande. Sover fortfarande på mage. Eller nästan i alla fall.
Lustigt att jag under en del av mitt liv skulle springa runt och känna mig rätt mycket som om jag kunde identifiera mig med den där otåliga rastlösheten och ickefungerandet som Björk sjunger om. Att vilja kräla sig ur en kropp som känns som om den kliar inifrån. Ja, rentav från själen själv. Klia i själen. Minnen. Minnen.
Hur kommer det sig
Men så är det och jag sitter mest och gnäller och gnyr över att fotona på väggen åker ner och att nålarna flyger all världens väg. Eller att det är felgrammaterat i texten som pojken skriver. Eller något annat. Att jag fryser om benen och fossingarna eller nåt sånt.
Bleh! Vill inte vara så gnällig. Antar att det är nåt jag får leva med. Men det är inte riktigt dags för den tiden på månaden än, så varför är jag så jäkla mensig? Mycket bra fråga. Den som kan besvara den vinner en målarlåda.
Ska försöka mig på att laga mat nu i alla fall, så får vi se om jag kan varva ner sen i alla fall. Vore nog bra, tror jag.
Ångestrumpa!
Share your links easily.
Too much diary for everyone
I stole this picture
Handlade mat och allt sånt också. Fikade i centrum och så shoppade jag strumpbyxorna och blekmedel för armarna och allt. En svart kajal. Jag har ju mina svarta gothögon. Jag kommer aldrig någonsin att växa upp.
Priset blev förstås stort och högt. Mest för J, visserligen. Stackarn. Priset för mig blev kycklingben som ser alldeles nyplockade ut. Och lika bleka är de också. Brun utan sol, tack! Brun utan sol für alle! Fast först efter löning.
Frusen så jag kan gå sönder, men nöjd efter all shoppingen. Det var fint. Tror att J ska få tillbaka genom att jag lagar något gott åt honom till middag. Finhet.
Vill dra ihop familjen litet snart. Om jag bara kan. Men ikväll blir det middag på två och kanske Sagan om Ringen eller Avatar eller nåt på dvd'n. Skulle jag tro, i alla fall.
Share your links easily.
I all hast mellan spegeln och datorn
Finaste pojken ägnar sig just nu åt att sörja att han är för mycket "all business". Antar att han har rätt på sätt och vis. Men idag har han inga skäl att frukta min förtvivlan över eventuell brist på uppmärksamhet.
Det har varit en väldigt fin kväll, natt och början på morgonen.
Min fina J. Min finaste älskling som jag uppskattar så himla mycket. Om han bara visste. Om han bara visste.
Då skulle han nog blåsas upp alldeles fullkomligt och explodera!
Poff!
Det har varit en väldigt fin kväll, natt och början på morgonen.
Min fina J. Min finaste älskling som jag uppskattar så himla mycket. Om han bara visste. Om han bara visste.
Då skulle han nog blåsas upp alldeles fullkomligt och explodera!
Poff!
Do you remember
Do you remember those days
When the sound of the rain made your day
You'd put on your raincoat, play in the mud
Nothing can take all that joy away
One cup of cocoa, then off to bed
Mud, still in your hair
You didn't care, fall asleep with a smile on your face
Nothing as safe as that place
Do you remember those nights
When the sound of the screams made you scared
You'd bring teddy bears, hide under the bed
You know you will sleep there instead
Prayers to God, then closing your eyes
Forgot your favourite bear
You didn't care, fall asleep with tears on your face
Nothing as safe as that place
I don't know what memories you keep
Maybe one, both, maybe none, but you know someone
You know someone
Do you remember those days
They allowed you to play in the sea
You'd put on your swimsuit, bring all your toys
Feeling as happy as you could be
Wrapped in a towel, then off to bed
Salt, still in your hair
You didn't care, fall asleep with a smile on your face
Nothing as safe as that place
I don't know what memories you keep
Maybe one, all, maybe none, but you know someone
You know someone
I don't know what memories you keep
Maybe one, all, maybe none, but you know someone
You know someone
-Lene Marlin
On the run - on the go - let's get going
Just uppkommen ur badet och det här blir mitt första inlägg på den här bloggen.
Den här bloggen är alldeles ny, fast jag är inte direkt ny på bloggande. Jag har hållit på med det här sedan nånstans innan Google skapades, och Blogger och Wordpress och alla de där. Och ja, faktiskt innan bloggvärlden i molnet föddes. Jag är en sjukt gammal veteran. The pussy who knows the mouse and keyboard. Typ. Nånting sånt.
Är en katt. En vildkatt. En galen, märklig varelse som leker med ord, leker med språk och vars hela liv är en lek med allt som går att leka med. Normer inte minst. Vildkatta är jag och jag trivs med det. Även när inte livet är en lek. Alls.
Just nu måste jag växa upp. Överallt utom här. Här väljer jag att vara bara jag. Och jag hoppas att ni som följer mig med tiden och som listar ut mig behåller mig för er själva. Eller... sprid bloggen, men sprid inte ordet om mig.
Jag har andra bloggar för det. Helt enkelt.
Nu ska jag leka. Ruskar vattnet är pälsen och funderar på vad jag ska göra nu. Debuten är gjord. Oskulden tagen. Om det nu finns något sådant. Och hur som... hur många webboskulder kan man få, förresten? Jag vill ha ett par till - de är så fina.
Tokerier.
Jag kommer fylla er med tokerier. Jag lovar er det. Bara så att ni vet.
Den här bloggen är alldeles ny, fast jag är inte direkt ny på bloggande. Jag har hållit på med det här sedan nånstans innan Google skapades, och Blogger och Wordpress och alla de där. Och ja, faktiskt innan bloggvärlden i molnet föddes. Jag är en sjukt gammal veteran. The pussy who knows the mouse and keyboard. Typ. Nånting sånt.
Är en katt. En vildkatt. En galen, märklig varelse som leker med ord, leker med språk och vars hela liv är en lek med allt som går att leka med. Normer inte minst. Vildkatta är jag och jag trivs med det. Även när inte livet är en lek. Alls.
Just nu måste jag växa upp. Överallt utom här. Här väljer jag att vara bara jag. Och jag hoppas att ni som följer mig med tiden och som listar ut mig behåller mig för er själva. Eller... sprid bloggen, men sprid inte ordet om mig.
Jag har andra bloggar för det. Helt enkelt.
Nu ska jag leka. Ruskar vattnet är pälsen och funderar på vad jag ska göra nu. Debuten är gjord. Oskulden tagen. Om det nu finns något sådant. Och hur som... hur många webboskulder kan man få, förresten? Jag vill ha ett par till - de är så fina.
Tokerier.
Jag kommer fylla er med tokerier. Jag lovar er det. Bara så att ni vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
