Starship of bunnies

rss

2010-08-02

I can stand the rain...

In fact. Det  funkar rätt bra med min allmäna sinnesstämning just nu. Jag är utpumpad. Slut. Färdig. Washed out has been party girl.

Det har varit Pride. Det var kul, det var stressigt. Jobbade mest, men faktiskt så att jag fick chansen att hänga där väldigt mycket på Priden. Det var rätt kul, men också väldigt slitigt. Nu är det över.

 Jag har varit litet grann borta sista månaderna. Det har varit så himla mycket. Jag har varit och jobbat utomlands litet grann. Det har jag för mig att jag sa förut. Och sen har det varit jättelivat kring en del av det jag gör också, så jag har nästan gått och blivit litet kändis. Inte lilla osynliga jag här på lillabloggen. Utan den där andra, verkliga jag. Eller... jag vet inte. Jag är ju verklig här. Det andra är bara en fasad på något vis. Jag är inte riktigt jag då. Här blir det mer jag. Bortsett från att jag får passa mig för att skriva för mycket. Jag vill inte att alla ska hitta hit och börja läsa här, liksom. Typ.

Nu vill jag helst bara rymma. Det är kul att det jag gör börjar uppmärksammas och att folk har läst och sett en massa om det på sistone. Men jag vill helst inte synas. Vill ju egentligen bara få vara jag. Liksom, på riktigt.

Men i alla fall. Det är verkligen mycket nu. Det är inte konstigt att jag backar och liksom känner att jag fått litet nog.

Att dessutom min man verkligen inte pallar all press heller gör det litet jobbigt. Det taskiga humöret satte mig riktigt i klistret häromdagen. Det var fruktansvärt jobbigt. Och det går inte att diskutera med honom om det heller. Eller med honom överhuvudtaget. Världens filbunke så länge man inte säger emot honom, för då liksom bara lackar han till. Jag vet inte...

Men det tär litet grann. Och C vet jag inte vad jag ska göra med. Jag ger henne sprutor hon måste ta, men hon måste dyka upp då, så att jag kan det. Det gör hon aldrig längre. Hon skiter i att höra av sig, vill inte umgås, vill knappt röra vid mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med allt det. Det är skitjobbigt.

Och så alla dessa andra underbara som jag vill få spendera tid med, lära känna mer och kanske få ihop något tillsammans med. Men det kommer bara aldrig att hända. Tyvärr. Det ser verkligen så ut. Och då känner jag mig ibland ensam.

Poly innebär inte att man alltid är glad, alltid har ett harem omkring sig och alltid bara jublar för precis allting. Det är ibland precis lika jobbigt som att leva polygamt, asexuellt eller bara i allmänhet som singel. Ibland bara räcker det inte till då man är vemodig. Så enkelt är det sällan, att det faktiskt alltid gör det.

Men, under tiden faller regnet, jag är tillbaka på jobbet litet mer ordentligt och nu bara rullar allting på. Skönt. Verkligen skönt. Och samtidigt känner jag att jag behöver en verklig semester. Bokstavligt talat ifrån allting. Det var inte mycket ledigt jag fick i år. Och jag verkligen saknar ledigheten. Att inte behöva jobba på semestern. Att inte vara så påpassad. Att hela tiden synas precis överallt. Jag begär inte att ni ska förstå. Men jag är väldigt motvilligt en ganska välkänd figur. Och det är inte alltid så att det är roligt att vara det. Någon glömde helt enkelt att skicka glamourkitet. Det måste ha fastnat hos Kissie.

Så därför, mitt i allting det här... Jag antar att det inte kan hjälpas.

I can stand the rain...

Det passar mig väldigt bra.
.
I am very sociable.

2010-06-21

See good in bad, very good thing

Det är en sån där dag idag då jag borde ha ägnat tid åt en kampanj som kollegorna är involverade i. Men jag kommer inte hinna det. Sitter inne och skriver och försöker få ordning på alla mail och allting.

Varför lät beskrivningen "Business Woman" så mycket bättre på pappret i förväg än det gör när man väl sitter med laptopen på kontoret och längtar efter ombyte i arbetet redan på måndagen? =P

Men å andra sidan är det rätt så mulet och kyligt över Stockholm idag. Så kanske ska jag vara glad över att jag inte behöver springa ute och frysa. Så roligt är nog inte det.

Där ser ni... Känner mig som en fortune cookie. See good in bad, very good thing.

.
I am very sociable.

Hård morgon

Hård morgon idag. Så himla trött. Sovit för dåligt igen. Legat uppe och saknat sällskap inatt. Kikat på dokumentärer och vridit ryggen halvt ur led. Känns som om benen har slingrat sig om varann som en gummisnodd, så mycket som jag snurrade runt och försökte sova inatt. Och så jobbar jag från nio till sju idag. Lång dag. Veckan ser väl rätt mycket sån ut. Så himla avundsjuk på pojken som inte har något sånt alls att tänka på. Han är ju ledig nu. Fyra veckors semester. Jag är alldeles jätteavundsjuk på honom just nu.




Ska dra iväg till jobbet nu. Hann inte med rätt buss. Hoppas de inte blir ledsna på mig om jag kommer någon minut sent idag. Det har varit en alldeles för trött morgon idag. Gud, vad jag längtar efter ledigt. Tror att jag åker bort då. Stänger av telefoner och datorer och allt och bara stänger av. Låter urskönt. Visst gör det?




.
I am very sociable.

Ta ingen skit!

Det där med att ha ett ganska synligt jobb leder förstås till en massa dumheter ibland också. Det har varit rätt mycket skit på det planet på sistone och jag måste erkänna att jag inte riktigt vill fortsätta längre. Har en projektanställning till oktober. Inte alls sugen på att fortsätta ens i branschen efteråt. Nu får det liksom räcka.

Tror att jag kommer börja fundera mer aktivt nu på vad jag egentligen vill. Vad jag egentligen vill göra. Vad jag tror på och vad jag kan stå för. Jag kan inte stå för en hel bransch av femåringar. Helt enkelt. Det räcker.

Tror att det får bli något annat från oktober och framåt. Jag har bara verkligen ingen som helst aning om vad.


.
I am very sociable.

Helt ok kväll

En helt ok kväll med vännen. Hon är inte den som lagar mat så ofta, så det var rätt mycket så att jag blev imponerad när hon faktiskt gjort det. Gott var det också.

Blev inte så mycket fragglar, för den gamla tv'n var gnällig. Vi fixade en del nätprylar och hon fick leka med min nya telefon litet. Annars mest tjejsnack och vräka ur sig om sista tiden. Allt sånt. Finhet, helt enkelt. Tjejkvällar har jag haft väldigt mycket för litet av på sista tiden.

Var förresten hemma hos gamla gymnasievännen Nina i helgen också. Och träffade hennes kille för första gången. Nyinflyttat var det, så det var bjudning och massor med nytt kul folk som jag inte kände sedan tidigare. Vännen Ellie som jag inte träffat irl sedan gymnasiet överhuvudtaget var där en stund också. Ascoolt! Så mycket finare att träffa folk irl och inte bara på typ Facebook. Var riktigt nervöst, med tanke på att vi inte setts på tio år, men saker är inte så sjukt annorlunda ändå nu mot hur det var då. Blev glad. Fina återseenden.

Vill ha mer liv. Vill ha fler såna kvällar. Vill ha mer tid och mer sånt där bra och kul som händer i mitt liv.

Underbara människor, helt enkelt. Tycker om.


.
I am very sociable.

2010-06-20

Blow it into the doll!

Näe.... jag måste nog faktiskt få ur mig det. Får göra som man gjorde på dagis. Blåsa ner det onda i en liten burk och sen försluta och så är det borta sen.

Vill bara få ur mig för att jag blir så arg och ledsen och besviken. Attackerad igen av ett av de där flamande monstrena som det finns så många av inom alla konstiga sammanhang. Antar att aktivism, politik, medier, communities och allt sånt alltid är fullt av såna här monster. Men den förföljelsen jag varit utsatt för i flera år börjar bli jäkligt jobbig nu. En snubbe som verkligen borde ge fan i mig och faktiskt inte har någon som helst anledning, annat än att han är jäkligt jobbig och har fått för sig att hata mig för att jag inte alltid tycker likadant och för att jag inte alltid gör likadant. Och dessutom röstar på ett annat parti.

Folk kan vara så jävla trångsynta ibland. Jag blir bara trött. Vill att människor ska hålla ihop och försöka göra saker bra tillsammans och för varann. Men det är tydligen ursvårt. Jag blir så trött. Jag blir så trött!

Så! Har jag fått ur mig allt nu? Jag vet inte. Men jag vill. Det får vara önskat bort nu. Nu skiter jag i det här och sticker iväg till den litet försenade kvällen med vännen L.



.
I am very sociable.

Riktiga tjejer med riktiga kroppar

Bara för att det är så jäkla skönt att se riktiga tjejer med riktiga kroppar ibland. Det är knappast första artikeln och knappast sista. Och tack och lov inte sista gången ett gäng kvinnor är stolta och starka nog att visa att de är människor och inte plastbitar. Skönt!

Och vad vackra de är... Vill också vara så vacker. Men ägnar mest min tid åt att försöka bli en plastbit, förstås.



Go, girls! You give me hope!


.
I am very sociable.

Waltzing Matilda

And the band played Waltzing Matilda


When I was a young man I carried my pack
And I lived the free life of a rover
From the Murrays green basin to the dusty outback
I waltzed my Matilda all over
Then in nineteen fifteen my country said Son
It's time to stop rambling 'cause there's work to be 
Done
So they gave me a tin hat and they gave me a gun
And they sent me away to the war
And the band played Waltzing Matilda
As we sailed away from the quay
And amidst all the tears and the shouts and the 
Cheers
We sailed off to Gallipoli

How well I remember that terrible day
the blood stained the sand and the water
And how in that hell that they called Suvla Bay
We were butchered like lambs at the slaughter
Johnny Turk he was ready, he primed himself well
He us with bullets, he rained us with 
Shells
And in five minutes flat he'd blown us all to hell
Nearly blew us right back to Australia
But the band played Waltzing Matilda
As we stopped to bury our slain
And we buried ours and the Turks buried theirs
Then started all over again

Now those 
In mad world of blood, death and fire
And for weeks I kept myself alive

Then a big Turkish shell knocked me arse over tit
And when I woke up in my hospital bed
And saw what it had done, I wished I was 
Dead
Never knew there were worse things than dying
no more I'll go waltzing Matilda
the green far and near
For to hump tent and pegs, a man needs two legs
No more waltzing Matilda for me

So they collected the cripples, the wounded 
Maimed
And they shipped us back home to Australia
, the blind insane
Those proud wounded heroes of Suvla
And as our ship pulled into Circular Quay
I looked at the place where legs used to be
And thank Christ there was nobody waiting for me
To grieve and to mourn and to pity
And the band played Waltzing Matilda
As they carried us down the gangway
But nobody cheered, they just stood and stared
turned all their faces away

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
my old comrades, how proudly they march
Reliving dreams of past glory

The forgotten heroes a forgotten war
And the young people ask , "What are they 
Marching for?"
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

Waltzing Matilda, Waltzing Matilda
Who'll a-waltzing Matilda with me?






Älska The Pogues, liksom!


Ge mig en stout och en jävla massa Shane vid mikrofonen any day. Hur ska man annars kunna leva?


Och utanför skiner solen och det känns som om det skulle regna snart. Mystiskt jäkla väder är det. Vet inte varför. Är det inte bara det som kallas för sommar?


Har inte helt lyckats komma iväg än. Men jag jobbar på det. Mellan bloggposterna och allt. 


And the band played Waltzing Matilda.......


.
I am very sociable.

Girls night in

Beställt litet kläder nu. Inte så himla mycket att skryta med. Två par byxor. Två toppar. Alltid något. Behövde uppgradera inför sommaren litet grann.

Har haft en kjolperiod nu, men tycker det är för jobbigt med alla strumpbyxor som hela tiden går sönder och maskar sig. Kan vara skönt att liksom inte behöva bry mig sådär fasligt mycket ibland. Bara dra på sig byxorna och dra ut på stan. Typ så.

Ska dra iväg till supercoola vännen Linnéa. Vi kör race då och då och kikar på gamla avsnitt av Fragglarna. Jodå, det är sant! Vi gör sånt. Godis, pizza, mys, kramar, fragglar och bara koppla av. Vi jobbar bägge två lika mycket. Men vänner som Linnéa är obetalbara. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Kommer bli grymt skojigt.

Pojken hörde just av sig. Han har precis fått sitt nya simkort till sin nya X10-telefon också. Vi är såna parlivsloosers! Köper likadana telefoner! =O)

Å andra sidan kanske det är bättre än att exempelvis ha en flickvän som inte vill binda sig, inte vill ha närhet och som bara drar iväg nästan utan ett ord för jämnan. Känner mig måttligt populär och önskvärd där. Buhuu!

Men just nu har jag kastat ut honom, mannen också, i och för sig. Alldeles ensam för första gången på veckor. För att få ta mig ett bad, leka litet på egen hand och bara få litet strosa-runt-i-lägenheten-själv-tid. Får väl ses imorgon eller om ett par dagar eller så. Men nu är det tjejkväll som gäller.

Finhet.

Och från högtalarna sjunger Tori Amos 'Somewhere Over the Rainbow'.

.
I am very sociable.

Ida spekulerar och spankulerar

Det har varit litet småstressigt en stund. Jag har jobbat sjukt mycket och haft att göra på miljoner olika vis. Tyvärr har det inneburit att jag inte hunnit vara här och göra alla er gullungar som läser så mycket sällskap. Faktum är att jag inte helt har orkat. Jobbar man för mycket så blir det väl lätt så, antar jag.

Och under tiden har mitt tangentbord gått sönder så att jag inte kunnat göra mellanslag, min datorskärm har halvdött så att det blivit svårt att se och min konstiga telefon har börjat uppföra sig jättekonstigt.

Så nu har jag skaffat mig ett jättecoolt och nästan litet grabbigt tangentbord som jag försöker lära mig använda och som har massor av cool blå bakgrundsbelysning. Perfekt när jag sitter uppe på nätterna och skriver och spelar datorspel och sånt. Jo, jag gör sånt. Jag är väl litet tokig, men kan jag inte sova, så händer det att jag sätter mig och spelar Civ eller Unreal Tournament eller nåt. En gång i tiden var World of Warcraft det enda som gällde.

Nu kan jag göra sånt igen. Och se allting på en jäääättestor ny plattskärm. Ida har gått och blivit modern. Bytt den tio år gamla gigantiskt klumpiga 19-tummaren till en plattskärm som visserligen har ett gigantiskt format (mycket mer än jag tänkt mig, jag är fortfarande i chocktillstånd) som verkligen är hissnande. Och helt plötsligt går det inte bara att se vad som händer på skärmen och vilka bokstäver som står där. Bilderna ser helt sanslöst jättebra ut.

Och så har jag fått mig en alldeles ny Sony Ericsson-telefon. En X10 som verkligen håller på att bli min bästa vän. Jag är jätteimpad av hur mycket smidigare den är än den telefonen jag hade innan. LG är verkligen pinsamma som telefontillverkare. Det vet jag nu.

Nu blev det nästan litet reklam här, men ändå. Jag är i alla fall jätteglad. Det är så mycket positiva vibbar där.

Skönt, eftersom resten av livet varit så otroligt mycket jobb, så mycket stress och så mycket strul. Har ju ett ganska synligt jobb periodvis och nu på sistone har det varit rätt mycket sånt där jobbigt som att synas. När jag själv helst bara velat smita ut i skogen och promenera, ligga på en sandstrand på andra sidan jordklotet eller i värsta fall bara gömma mig under täcket eller närmsta bord och låtsas att jag inte finns.

För ibland bara känner man att det verkligen är så väldigt väldigt dags för semester. Så känner jag just nu.

Och just då tar min man semester och min flickvän drar iväg utan att knappt säga hejdå. Där ser man... Och så står man där utan att kunna göra så himla mycket åt det. Får en veckas semester om tre-fyra veckor eller nåt. Bläh! Hur ska man palla till dess, liksom?

Men det blir nog fint. När väl den här projektanställningen är över i oktober, så ska jag försöka vila litet och ta en paus från allting. Det hoppas jag väl i alla fall. Ska försöka bli litet mindre synlig på ett eller annat vis. Vet inte alls om det går, men jag hoppas väl det i alla fall.

Tänker mer och mer på en liten stuga ute i skogen, min familj omkring mig, storkok, bullbakardagar, bärbuskar i trädgården där man kan plocka solmogna hallon och vinbär och allt det där. Lugnet, avkopplingen.
Jag kanske är litet omodern eller så, men det stressiga storstadslivet med mer än 100 timmars arbetsvecka liksom gör det inte för mig längre. Det är inte så sjukt tändande. Och en gammal överarbetad nucka ska jag inte vara alldeles jättemycket för evigt.


.
I am very sociable.

2010-06-01

Gandhi

You must be the change you wish to see in this world - mahatma gandhi

.
I am very sociable.

Litauen

På torsdag smiter jag iväg till Litauen ett par dagar för att föreläsa och litet annat kul. Fint tänker jag. Men jag kanske inte är så duktig på att uppdatera just då, inbillar jag mig. Hoppas ni står ut. Kanske dumpar upp litet bilder sen, vartefter. Kan bli fint.

.
I am very sociable.

Som ett rosa rymdskepp


Som ett rosa rymdskepp av molnslöjor dansandes över från den ena sidan till den andra i galaxen Mjölkgatan. Andas. Försöker fånga in en gnutta känsla för mig själv. Det går litet si och så ibland. Bara det där lilla rosa som känns utspätt och ödesmättat andfått. Som om jag skrapats ut över himlen och tunnats ut till den gräns där jag själv känner att jag är på väg att brista. En spökfigur. En dröm. En varelse utan riktigt mål och utan mening. Bortsett från att jag vet precis var den meningen är och hur den ser ut och vart den vill.




Litet så kan man säga att jag känner mig ibland. Det är så mycket som händer just nu. Jag hinner väl kanske inte helt med att andas alla gånger. Inte varva ner. Inte ta de där långa baden. Du vet... lägga sig i ett riktigt jättevarmt skumbad, slänga på litet triphop i högtalarna man dragit in i badrummet och så tända ljusen, släcka lampan och gräva ner sig i någon riktigt halvrisig och megasentimental Anne Rice-roman om deppiga antihjältevampyrer. Det är sånt jag älskar att göra. Det har bara inte blivit av.

Jag älskar att gräva ner mig i min jätteantika gamla datorskärm som jag borde bytt för flera år sedan. Spela riktigt snabba actionspel av olika slag. Allra mest gillar jag fortfarande Unreal Tournament. Kanske mest av dem versionen från 2004. Den är himla cool. Och jag är grymt bra på den dessutom. Jag tror jag kan slå vilken kille som helst i min omgivning nu. Skulle jag spela den mot någon så skulle jag vinna. Det var en stund sen jag hade chansen att verkligen göra det.



Annars? Jag bara längtar tillbaka till livet. Tänk om jag hade möjigheten att flytta ut på landet, en liten stuga nånstans. Min familj, en bula i vädret allra helst. Baka, laga god mat, läsa, pyssla i trädgården och allt vad man nu gör. Och så ha ett helt normalt arbete som inte kräver så många timmar som jag arbetar just nu. De där alldeles för många timmarna. Det vore litet intressant att bara få leva. Jag saknar den möjligheten. Att bara ha ett liv. Jag tror att jag ska försöka ta den chansen ifall den bara dyker upp. Om jag bara alls får möjligheten.



Jag tycker jag har förtjänat det. Det har varit tuffa år hittills. Och på sistone mest stressade år. Och förvirrade år. Men jag är nog alltid litet grann förvirrad ändå. Det kanske man får leva med. Det känns väl mest som att det hör till.


.
I am very sociable.

Så... varför Throne Room Darling?



Ganska mycket så att jag fått någon konstig kick från samhällets sida och gått från att vara rätt konventionell kontorsbrud med hyfsad lön som gått från kundtjänst och sånt till ekonomi och sen lämnat helt. Blev nån slags hovfolk utan att egentligen komma just nära hovet. Men hangaround eller nåt bland en massa ganska rätt så betydelsefulla människor. Det har varit ett rätt konstigt liv sedan dess. Den världen kan ibland se litet annorlunda ut. Och min kalender ser verkligen väldigt annorlunda ut också. Det blir inte så mycket att sitta hemma och spela World of Warcraft, liksom.



Det är litet ironiskt menat, med andra ord. Jag är litet grann en bråkstakig figur som springer runt i mina fortfarande litet grann gothinspirerade kjolar och klänningar och mina svarta krucifix och hänger bland de där figurerna i toppen någonstans. Tycker livet är ganska trevligt, men jag skulle gärna ta det litet lugnare och ha tid med er. Och med livet och allt sånt. Så det här är väl min lilla tillflyktsort. Min lilla hemliga busplats där jag får möjlighet och tid att bara vara jag och ha liet mer tid med er. Alla inte alls så många ännu som faktiskt följer mig.

Kewlness, ladies! Även en rätt så ung gothbrud kan ta sig hela vägen till de där skumma delarna av samhället som folk inte ser så ofta. Kan ni tänka er det?

Well, det är i alla fall jag. Och litet grann förklaringen till det för mig litet skämtsamma namnet på bloggen. Bara så ni vet. Typ. Inte för att det egentligen spelar så stor roll.

.
I am very sociable.

2010-05-29

Annas låt ska fanimej spelas minst en gång idag - ändå!




Amanda gillar den visst också. Bra ju.


.
I am very sociable.

2010-05-28

Såhär ska man inte börja en ny blogg

Ok. Såhär ska man inte börja en ny blogg, men jag får väl så lov. Lovade mig själv att jag skulle börja ta tag i mitt liv och hitta tillbaka till någon sorts privat sfär som jag kanske inte haft på ett tag. Det har varit mycket jobb och en hel del sånt där som innebär att träffa människor tjugofyra timmar om dygnet. Det har varit extremt långa arbetsdagar, väldigt mycket jobb, för litet betalt för de väldigt många timmarna för att jag är för dålig på att ta betalt, för många möten, för många åtaganden. Och tillslut så håller det bara inte.



I fredags rasade jag samman och bara bröt ihop inne i stan. Det måste ha varit i fredags. Men jag minns inte helt. Det är litet upp och ner med tidsuppfattningen just nu. Och igår totalrasade jag. Bara grät och grät hysteriskt. Föll in i väggen totalt. Det var inte något jag hade hoppats skulle hända, men jag var dum nog att inte lyssna på signalerna. Och vad händer nu? Vad gör jag nu?

Ångest, trötthet, utmattning. Sånt. Jag orkar liksom inte mer nu. Kan inte. Vill inte. Grejar det bara inte.

Rensar ur kalendern, men känner ändå smärtan i bröstet, ångesten i magen, paniken i huvudet och rastlösheten i armar och ben. Och så den totala orkeslösheten och villrådigheten. Inför precis allting.

Hur gör man för att hantera väggen då den kommer alltför nära? Jag bara undrar.


.
I am very sociable.

2010-05-27

You have no idea

what it means to be gifted with Asperger's Syndrom.

Och det jävliga är nog att det har du inte. Om du inte bär på det själv eller ligger nån annanstans på autismspektrat. Det blir bara mer och mer klart för mig att det är så, även om jag liksom inte riktigt fattat allt än som är annorlunda mellan mig och alla andra därute. Jag bara vet att normala människor fungerar annorlunda och att de ofta ser saker väldigt annorlunda än vad jag gör.




Det blev litet extra tydligt nu imorse, faktiskt. Tvungen att skriva ner det för att liksom tänka efter litet. Jobbar på ett jobb där jag förväntas skriva en massa klyftiga saker hela tiden och periodvis kan det liksom bara låsa sig. Så imorse vaknade jag och hade hela huvudet fullkomligt stormande av historier och sammanhang och inspiration för att få ner allting ordentligt. Det bara blev inte riktigt så. Lyckades få ner en av alla dessa tusen prylar ordentligt och hörde sedan av mig till min chef. Hon är inte helt van vid aspies och förstod inte vad jag menade med att jag ville arbeta hemifrån så att mitt flöde inte klipptes av nu när jag väl hade litet inspiration.

Förstås heter det ju att nej, så lätt försvinner ju inte inspiration, så det var väl onödigt att jobba hemifrån just av den anledningen. Och det stämmer ju. För de allra flesta.

Men hur i hela friden kan man förklara en sån sak? Det är ju jättebökigt, faktiskt, att försöka förklara hur allt det där hänger ihop och hur linjära tänken liksom inte blir linjära hos mig och att jag därför inte bara kan plocka upp dem igen om jag blivit avbruten av något annat. Försökte förklara det litet fint i ett sms och tror att det säkert bara blev jättekonstigt. Jag kan ju inte förklara. Ibland upplever jag det som att alla ord jag har lärt mig egentligen bara är halva ord. De räcker liksom inte till att beskriva det jag vill beskriva. Det saknas ett par dimensioner, eller så är språket bara väldigt fattigt.

Men att bara förklara att jag är litet grann en Rain Man på sätt och vis och att man lätt blir luras av att jag kan prata rent, skriva, läsa och klä mig själv funkar kanske inget bra. Så hur i hela friden gör man? Det är verkligen jätteknepigt, det här. Måste nog sätta mig snart och ta en ordentlig prata med folk jag jobbar med och bara försöka förklara hur min värld ser ut och hoppas på att de förstår skillnaderna. Har gjort det litet grann förr, men inser att jag verkligen är litet ovanlig och att det är svårt att hänga med i mina tankar och allting. Och att jag behöver litet extra anpassning för att jag ska funka. Men att jag också kan göra helt otroliga och jättehäftiga prylar om jag bara får chansen.

Det är liksom litet... förvirrande... allting sånt här. Jag vet inte om jag ens själv nånsin kommer förstå bättre, men det känns verkligen just förvirrande.



.
I am very sociable.

2010-05-24

~~~~Affär~~~~

Jag vill ha en affär. Med livet. Du vet... livet. Naturen, universum, vindarna, vågorna, träden, blommorna, dofterna, tankarna, maten, vinet och all den där brännande ursköna whiskeyn som får mig att knipa med ögonen och snörpa med munnen och direkt vilja ha mer.

Jag vill ha en affär med kärleken, med drömmarna, med hoppet, med tron, med allt vad snygga kläder heter och en mycket mer vältränad kropp än min och med allt det där jag gått och fantiserat om så länge. Drömmar. Liksom. Drömmar.



Jag vill få känna att jag lever. Jag vill få ta mig bort från alla krav och alla måsten och allt jobbet och allt sånt och bara få flyga iväg. Resa iväg. Till livet. Det där riktiga livet, till allt det jag inte vågar tänka och till allt det som hivar min ångest långt, långt bort så att jag slipper den. Jag vill ta semester från mina gråttunga ögon och min känsla av att alltid ha andan i halsen.

Det är så väldigt mycket intryck här. I den här världen. Det är så mycket som jag tänker att jag borde kunna hantera och som jag ändå inte kan hantera. Och jag vill helst bara få ta min semester och fly. Eller flytta. Det går så bra vilket som. Undrar vad som händer ifall jag gör det. Finns det några bra svar på det?

Låt mig bara få flyga iväg. Dit där det inte är lika mycket av alltför mycket. Bara låt mig få flyga...


.
I am very sociable.

Taggar och sprutor och flickor

Gah! Att det ska vara så frustrerande att lägga till en massa gadgets hela tiden. Det borde vara enklare vid det här laget att trycka in en massa code tags precis överallt. Men nu är i alla fall det mesta fixat. Skitbra, även om det förstås alltid ser för jävligt ut. Det ska vara estetiskt och rent. Har ingen sagt det till snubbarna och snubbinnorna och henisarna som gör allt sånt? Jag förstår inte att det ska vara så krångligt.

Tycker allt är krångligt. Folk ska vara så märkvärdiga då de gör saker hela tiden. Aldrig sådär att det är raka puckar, inte. Antar att det är jag som är fånig. Eller inte fattar mig på saker igen. Men jag tycker faktiskt att de krånglar mer än nödvändigt.

Nu är det i alla fall gjort.



Och solen skiner ute. Det är fortfarande kallt. Det är inte rättvist. Skiner solen, så ska det vara varmt ute. Det har jag bestämt för mig.

Om en liten stund kommer C över i alla fall. Roar mig väl litet. Hoppas jag. Fick tag i'na till sist. Det är bra.

Ska ta spruta ikväll. Sticka mig litet. Vi behöver inte gå in på det just nu. Vi kan väl bara enas om att säga "Aj!".





.
I am very sociable.

TRD - ItM




.
I am very sociable.


I am here now


I am here now. No need to keep on waiting.


.
I am very sociable.

C

C hörde av sig nyss ändå. Ett långt mail. Hon är deppig, mår ganska så skit just nu. Verkar inte som om det är jag som gjort något, vilket jag ibland funderar över när jag inte vet. Men det är allmänt jobbigt att vara i världen just nu om man är C. Jag försöker stötta, antar jag. Men får väl hoppas att jag inte stjälper snarare än hjälper.

Det är det där med tunga depressioner. Det är så med sorg. Det är inte så himla lätt att bara svamla något om att allt kommer lösa sig. Det verkar liksom aldrig riktigt duga. Det gjorde det inte för mig heller. En gång i tiden.

Får väl så lov att försöka göra något mer ordentligt. Vet inte riktigt vad. Önskar hon inte satt där så förtvivlat ensam ändå. Men hon gör verkligen inte saker lätt för mig. Hon är väldigt svår att få tag i.


.
I am very sociable.

Måndagmorgonsfunderingar



Litet dystert såhär på morgonen. Solen skiner i och för sig. Det ser ut att bli en mycket finare dag än igår, men det fanns en viss charm i regnet och hotet om åska också. Och alla de där hårda vindarna. Det kanske hade passat mitt humör just nu bättre.

Har ju berättat litet grann om att jag har en fin pojkvän. Har jag berättat om att jag dessutom har en rätt så odefinierad relation med C också. En tjej på väg att bli till, eller vad man ska säga. Hon är på väg att utvecklas, sådär en massa år försent. Med litet hjälp från den medicinska industrin. En tjej i transition.

C har en förmåga att älska att retas med mig. Hon ägnar mycket tid, även om hon säkert inte menar det riktigt så, åt att liksom säga en pytteliten del av vad hon vill säga och utelämna en massa annat hon borde säga så att jag får stå och gissa. Nu har hon gjort det igen. Ett mail med fem stycken prickar i. Fem punkter på rad. Antar att det är så att jag borde fatta. Kanske är det någon mystisk signal eller något. Nåt som alla andra vet, men inte jag. Men jag fattar i alla fall inte. Och jag kan inte rikigt lista ut vad det är hon faktiskt vill. Det har jag inte gjort än. Och så går jag och blir stirrig för att jag inte förstår.
Jag är litet aspig på det viset. Litet grann. Eller ganska mycket.

Sedan har en vän hört av sig från förr. Eller, en före detta vän, kanske man kan säga. Som gjorde mig förtvivlat illa för en tid sedan. Hon var som en syster för mig, men skadade mig och gjorde mig väldigt illa. Nu ska hon bli vän med mig på FB igen. Och jag bara vill inte. Det går inte. I alla fall inte just nu. Och det kommer väl att dröja en tid i alla fall. Men hon kommer att försöka tjata ändå. Antar jag. Och det känns inte så strålande superbra just nu. Inte alls, faktiskt.

Så sitter jag då här och fnurlar och funderar över livet. Och sånt ska man inte göra tjugo i sex på morgonen på en måndag. Sånt ska man göra med en massa vänner omkring sig och en massa vin som flödar. Eller någon sen kväll ensam med utsikt över Indiska Oceanen eller något sånt. Det har jag lärt mig från filmerna i alla fall. Och från verkligheten i och för sig.

Längtar tillbaka utomlands. Till Bangkok som nästan blivit mitt nya hemma i perioder. Vore fint att få åka dit en liten stund och släppa allt. Bara köra en ny runda där och inte komma tillbaka till Sverige jättesnart. För att jag älskar Bangkok och för att det är ett hemma så gott som något.

Men just nu... just nu kanske inte Bangkok är det allra bästa heller. Det får nog lugna ner sig litet i det hemmat först. Innan jag hoppar dit igen. Det vore väl kanske litet bra, trots allt. Jag känner verkligen det.

Så jag sitter nog kvar här en stund och funderar och fnurlar litet till. Dags att gå till jobbet snart. Det kanske kan vara litet fint, det också. Man vet ju aldrig. ;-)



.
I am very sociable.

2010-05-23

White Swan

Hett tips

Ett hett tips är att inte bränna nakna bröst på väldigt varma pyrexformar med potatisgratänger i. Det gör fruktansvärt ont och kan sluta med att man får vätskefyllda blåsor istället för bröstvårtor en tid framöver.

Så... don't try this at home. Det funkar verkligen inget bra alls. Bara så ni vet.

(Aj!)


.
I am very sociable.

Pluto - igen

Det var visst fler som skrev om den idag. Cool låt. Pojken gillade den väl litet si och sådär. Litet för tungt för honom. ^^

Men jag gillar den. Det har jag alltid gjort. Amy verkar gilla den också. Kewlness.


.
I am very sociable.

Pluto



Excuse me
But I just have to
Explode
Explode this body
Off me

I'll be brand new
Brand new tomorrow
A little bit tired
But brand new







- Björk




Det vet inte många av er. Men jag brukade kallas för Pluto då jag var liten. Det är sant. Mamma brukade kalla mig för Pluto. Eller grodan. Jag låg och sov på mage rätt ofta och såg väldigt mycket ut som en groda. Kanske gör jag det fortfarande. Sover fortfarande på mage. Eller nästan i alla fall. 

Lustigt att jag under en del av mitt liv skulle springa runt och känna mig rätt mycket som om jag kunde identifiera mig med den där otåliga rastlösheten och ickefungerandet som Björk sjunger om. Att vilja kräla sig ur en kropp som känns som om den kliar inifrån. Ja, rentav från själen själv. Klia i själen. Minnen. Minnen.

Hur kommer det sig


att man är så trött och seg när det väl är helg att man knappt orkar med tanken på att laga mat, fastän man vill och ändå är så rastlös att man inte riktigt klarar av att bara krypa ner i soffan och mysa. Liksom... ska det behöva vara så himla svårt ändå? Tycker väl ändå inte riktigt det.


Men så är det och jag sitter mest och gnäller och gnyr över att fotona på väggen åker ner och att nålarna flyger all världens väg. Eller att det är felgrammaterat i texten som pojken skriver. Eller något annat. Att jag fryser om benen och fossingarna eller nåt sånt.

Bleh! Vill inte vara så gnällig. Antar att det är nåt jag får leva med. Men det är inte riktigt dags för den tiden på månaden än, så varför är jag så jäkla mensig? Mycket bra fråga. Den som kan besvara den vinner en målarlåda.

Ska försöka mig på att laga mat nu i alla fall, så får vi se om jag kan varva ner sen i alla fall. Vore nog bra, tror jag.

Ångestrumpa!





Share your links easily.

Too much diary for everyone

I stole this picture


Ett tips skulle kunna vara att inte springa ut och handla i försommaren utan något ordentligt på benen. Alla mina strumpbyxor är trasiga och jag behövde verkligen ut och handla nya. Hence the rush-out. Men då kanske man ska ta byxor eller nåt på sig istället. Det är bara det att jag är väldigt mycket mer av en kjolflicka. Så ut sprang vi. Jag och J. Ut i regnet och stormen. För det stormar ute. Regn och blåst och snart kanske litet åska. Det känns så i alla fall. Och kolsvarta mörka moln.

Handlade mat och allt sånt också. Fikade i centrum och så shoppade jag strumpbyxorna och blekmedel för armarna och allt. En svart kajal. Jag har ju mina svarta gothögon. Jag kommer aldrig någonsin att växa upp.

Priset blev förstås stort och högt. Mest för J, visserligen. Stackarn. Priset för mig blev kycklingben som ser alldeles nyplockade ut. Och lika bleka är de också. Brun utan sol, tack! Brun utan sol für alle! Fast först efter löning.

Frusen så jag kan gå sönder, men nöjd efter all shoppingen. Det var fint. Tror att J ska få tillbaka genom att jag lagar något gott åt honom till middag. Finhet.

Vill dra ihop familjen litet snart. Om jag bara kan. Men ikväll blir det middag på två och kanske Sagan om Ringen eller Avatar eller nåt på dvd'n. Skulle jag tro, i alla fall.


Share your links easily.

I all hast mellan spegeln och datorn

Finaste pojken ägnar sig just nu åt att sörja att han är för mycket "all business". Antar att han har rätt på sätt och vis. Men idag har han inga skäl att frukta min förtvivlan över eventuell brist på uppmärksamhet.

Det har varit en väldigt fin kväll, natt och början på morgonen.

Min fina J. Min finaste älskling som jag uppskattar så himla mycket. Om han bara visste. Om han bara visste.


Då skulle han nog blåsas upp alldeles fullkomligt och explodera!

Poff!

Do you remember



Do you remember those days
When the sound of the rain made your day
You'd put on your raincoat, play in the mud
Nothing can take all that joy away
One cup of cocoa, then off to bed
Mud, still in your hair
You didn't care, fall asleep with a smile on your face
Nothing as safe as that place

Do you remember those nights
When the sound of the screams made you scared
You'd bring teddy bears, hide under the bed
You know you will sleep there instead
Prayers to God, then closing your eyes
Forgot your favourite bear
You didn't care, fall asleep with tears on your face
Nothing as safe as that place

I don't know what memories you keep
Maybe one, both, maybe none, but you know someone
You know someone
Do you remember those days
They allowed you to play in the sea
You'd put on your swimsuit, bring all your toys
Feeling as happy as you could be
Wrapped in a towel, then off to bed
Salt, still in your hair
You didn't care, fall asleep with a smile on your face
Nothing as safe as that place

I don't know what memories you keep
Maybe one, all, maybe none, but you know someone
You know someone
I don't know what memories you keep
Maybe one, all, maybe none, but you know someone
You know someone

-Lene Marlin

On the run - on the go - let's get going

Just uppkommen ur badet och det här blir mitt första inlägg på den här bloggen.

Den här bloggen är alldeles ny, fast jag är inte direkt ny på bloggande. Jag har hållit på med det här sedan nånstans innan Google skapades, och Blogger och Wordpress och alla de där. Och ja, faktiskt innan bloggvärlden i molnet föddes. Jag är en sjukt gammal veteran. The pussy who knows the mouse and keyboard. Typ. Nånting sånt.

Är en katt. En vildkatt. En galen, märklig varelse som leker med ord, leker med språk och vars hela liv är en lek med allt som går att leka med. Normer inte minst. Vildkatta är jag och jag trivs med det. Även när inte livet är en lek. Alls.

Just nu måste jag växa upp. Överallt utom här. Här väljer jag att vara bara jag. Och jag hoppas att ni som följer mig med tiden och som listar ut mig behåller mig för er själva. Eller... sprid bloggen, men sprid inte ordet om mig.

Jag har andra bloggar för det. Helt enkelt.

Nu ska jag leka. Ruskar vattnet är pälsen och funderar på vad jag ska göra nu. Debuten är gjord. Oskulden tagen. Om det nu finns något sådant. Och hur som... hur många webboskulder kan man få, förresten? Jag vill ha ett par till - de är så fina.

Tokerier.

Jag kommer fylla er med tokerier. Jag lovar er det. Bara så att ni vet.